Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 11 jan. 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Nat Ellgar
rära konsekvenser. Hos Strindberg har den ettrigaste sociala satiren
värkt ut och hans kritik orkar icke längre sikta mot människor och
samhälle: den riktar sig nu mot livet självt. Den desperata
själv-uppgivelsefrasen "Det är synd om människorna" har en tragiskt
självupplevd bottenklang. Hela skådespelet är ett genialt poetiskt
mässande på en eljest ganska entonig, ändlös melodi.
Den dramatiska kompositionen kan ju sitta tämligen löst i ett
stycke av Drömspelets karaktär. Men är det yttre sammanhanget
vagt, så är det inre så mycket fastare och intensivare. Är det inte
den gamla ibsenska livslögnen, som här fått släppa till stoffet? Så
att Strindberg genom "makternas" onda spel måst betala en annan
av sina antagonister sin tribut.
Drömspelet är en slags dramatisk illustration av ett själsliv i
upplösning, ett inre sönderfall efter brustna eller brutna linjer.
Strindbergs medfödda, kroniska lidande gjorde det möjligt för honom att
låta hela sitt patologiska register på detta sätt spela upp utan att
själv bryta samman: han levde ut sitt sjuka själsliv i sina verk. Det
är en mer än vanligt livstrött diktare, som fogat bit till bit av de
bisarra sättstyckena i denna vidunderliga bygglåda. Men vilken
smärtfylld skönhet omstrålar icke den kostbara väv, vari de
förvirrade livsbilderna tvinnats samman?
Även som läsdrama ligger väl Drömspelet redan på sidan om den
allmänna diskussionen. Som scendrama oekså, kan man säga: den
surrealistiska experimentteatern laborerar i själva verket med långt
djärvare iscensättningsproblem än Drömspelet. Men allt beror ju på
vad en fantasifull, individuellt betonad regissör kan hitta på att göra
av en sak: här finns i varje fall stoff nog.
Dramatens senaste version av stycket utmärkte sig av en fin,
dämpad ton, en slags diskret andakt inför lidandet. Av det kors, omvirat
med rosor, som säges vara vårt livs högsta symbol, fick man mest
av korset, föga av rosorna. Strindbergsidéerna utlades här i en viss
objektiverad stil, som i denna förtegna form förde tankarna mer till
idéer och symboler än till levande människor, precis som det skall
vara. Det framträdde starkast i promotionsscenen och slutbilderna.
Mest fängslade, ur alla synpunkter, Fingalsgrottan med dess
fenomenala sceniska och andliga rymd.
Vasateaterns spelledning och parisförfattaren André Obey kunna
båda konsten att överraska. Eller vad sägs om att, som nu skett, ge
ett helaftonsstycke om gubben Noak? Ämnet förefaller både för
torftigt, om man ställer in sig på psykologisk typskildring, och för
vidlyftigt, om man vill göra en bibliskt-orientalisk miljömålning.
Monsieur Obey har gjort båda delarna, varvid han brett på och
brett ut karaktärsskildringen av Noak själv men strukit ned på den
tropiska miljön. Av Noak har blivit en from, i sin naiva trosvisshet
rörande gammaltestamentlig gubbe, som underhåller sig med gud
fader som med en gammal bekant, än bekymrat frågande och humoris-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
