Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1 febr. 1936 - Lindquist, Sven G.: Om kapital och kapitalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Sven G. Lindquist
förpliktelse att åt segrarna avträda en del av sin arbetsavkastning.22
Så uppkommer den feodala utsugningen, som senare på ett högre
utvecklingsstadium men under nya tvångsformer leder till den
kapitalistiska utsugningen.
På samma sätt som den feodale jordherren på grund av sin
ursprungligen "krigiska" maktställning avfordrade sina livegna en del
av de varor de producerade — under hänvisning till "ägandet" av
jorden — så avfordras nu under det kapitalistiska systemet
arbetaren en del av sitt arbetsresultat under hänvisning till att kapitalisten
äger produktionsmedlen. Skillnaden mellan de båda
avpressnings-systemen består nästan bara däri, att medan den livegna direkt kunde
konstatera att en del av hans arbetsresultat konfiskerades, så har
själva avpressningen i det kapitalistiska samhället maskerats genom
den skenbara friheten att låta bli att arbeta — d. v. s. svälta ihjäl —
och framförallt genom den komplicerade utbytesprocessen. Medan
i det feodala samhället ägaren uppbar en direkt mätbar tribut i
form av merarbete eller det överskott av arbetsprodukter, som låg
över det som var nödvändigt för arbetarens livsuppehälle, så uttages
denna tribut i det kapitalistiska samhället såsom profit. Merarbetet
döljes genom lönesystemet. Det faktum, att det individuellt
avpressade mervärdet icke kan fastställas, förändrar icke
mervärdeförhållandet som sådant.
Förvirringen inom den socialistiska diskussionen beror i mycket
på Marx’ säregna kapitalbegrepp. I allmänhet anses en kapitalist
vara kapitalist emedan han äger något, vare sig detta är ett palats,
en tavelsamling eller en fabrik, med andra ord allt som kan
förvandlas i pengar. Gränsen mellan direkta konsumtionsvaror, som
icke betraktas som kapital, och över en längre tidrymd bestående
konsumtionsvaror, som betraktas som kapital, kan icke med någon
som helst bestämdhet dragas. Vardagsekonomin räknar allt som ger
avkastning för kapital, oavsett om detta kapital användes i
förvärvssyfte (d. v. s. till utsugning av arbetskraft) eller icke. Irving
Fisher säger på ett ställe i "The nature of capital ancl income", att
för affärsmannen kapital "är helt enkelt en bokföringsterm", och
följaktligen "associerar han den med sin alf är och inte med sitt hem,
ty han för balansräkning i den förra men ej i det senare". Men
om en familj gör upp en balansräkning, så skulle i denna såsom
kapital säkerligen upptagas "allt en människa har, indusive hennes
automobil". Så definierar Fisher slutligen, i samklang med ett citat
från 1678: capitale dicitur bonum omne quod posidetur, att "ett lager
av goden, som vara under en viss tid, är kapital".
Kapitalränteproblemet blir då följdriktigt för Fisher bara en fråga om
uppskattning av tiden för konsumtion, spararen vill ha så och så mycket för
att avstå så och så mycket nutidsnytta. Hela väntande- och
abstinensteorin går tillbaka på Seniors sacrifice, som ju helt godtyckligt
förutsätter friheten att välja. Myrdal anför i Prisbildningsproblemet
och föränderligheten, att kapitalräntan bör betraktas som priset på
22 Oppenheimer, A. a. sid. 34.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
