Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 31 mars 1936 - Händelser och spörsmål - Spaniens cortes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Händelser och spörsmål 220
av landet, bönderna i Kastilien och i norr ha det något bättre, vilket
också förklarar vänsterpartiernas starka ställning särskilt i söder. Vad
landet allra främst behöver är lugn. Under republikens gångna fyra
och ett halvt år har det funnits 27 regeringar, visserligen ofta ungefär
likadana. Ökad stabilitet är önskvärd.
Socialisterna återvunno en del av det förra gången förlorade i fråga
om antal mandat. Hur det står i fråga om röster är omöjligt att säga,
då gemensamma listor förekommo. Starkast synas de vara i Kastilien,
Andalusien, Estremadura och Asturien, där 1934 års uppror hade sin härd.
I Andalusien förlorades dock Granada, men det har efter valet mycket
klagats över terror icke minist där. Partiet säges hysa två eller kanske
tre meningsriktningar, de radikala under den officielle ledaren Largo
Caballero, en centerriktning under förre finansministern Indalecio Prieto
samt en moderat flygel med professorn i filosofi, de första cortes talman,
Besteiro. Caballeros inflytande är stort, särskilt i Madrid, medan
Prietos säges vara störst ute i landet, t. ex. i Asturien, dit det är tal
om att förlägga nästa kongress.
Kommunisterna ha flest valda i Andalusien och f. ö. endast enstaka.
Syndikalisterna lära visserligen denna gång i stor utsträckning ha
deltagit i valet, men de underläto att sätta upp kandidater. Endast två
äro valda, ledaren Pestanja i Cadiz, samt en oberoende syndikalisf.
Avsikten synes således icke ha varit att i detalj söka öva inflytande
över lagstiftningsarbetet utan endast att säkra vänstersegern.
Både under och efter valkampanjen förekommo icke så få oroligheter.
I många fall synes det ha varit spontana demonstrationer från arbetarnas^
sida, som urartat till antändande av kloster och kyrkor o. dyL. Men
även från andra sidan ha våldsåtgärder begåtts. Bl. a. har en känd
socialist Asua och en ledamot av borgerliga vänstern överfallits.
Dessutom säges det, även i borgerliga tidningar, att oroligheterna ofta
fram-provooerats av de reaktionära. Det vore därför oriktigt: att lägga alt
skuld på arbetarna, vars misär dock kan ursäkta eller åtminstone
förklara mycket. Skulden synes lika mycket eller mer vara att finna hos
den slagna högern. Ty den är slagen, även om röstsiffrorna icke visa
majoritet för vänstern. leke heller högern har majoritet. Men dessutom
måste man betänka under vilka förhållanden valkampen måste föras.
Censuren lättade icke förrän några veckor före valet och icke ens då
upphörde den helt. Någon förberedande agitation har vänstern icke
kunnat bedriva men väl högern, som dessutom var väl försedd med
pengar och hade kyrkans uttryckliga stöd. Oomå, den katolska kyrkans
överhuvud i Spanien, sände någon tid före valet ut ett herdabrev, däri
katolikerna uppmanades att rösta med de partier, som icke gingo mot
kyrkan, d. v. s. på högerkandidaterna, vilket förmodas ha haft stor
betydelse för särskilt kvinnornas röstning. Sedd ur dessa synpunkter är1
vänsterns frammarsch närmast överraskande. Lyckas man nu
genomdriva de mest pressande reformerna, är det därför sannolikt, att dess
ställning befästes. Men det är brådska å färde, om väljarna icke skola
känna sig besvikna, därom synas alla bedömare vara ense.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
