Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4, 31 mars 1936 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN LÄSARNA
Till försvarsfrågans psykologi.
De senaste storpolitiska händelserna har även i vårt land gett ny
belysning åt försvarets ständiga stridsfråga. Många som förut stått
pacifismen nära, har trott sig upptäcka, att våldet ändå är en
nödvändighet här i världen. Och från olika håll reser man kravet på en
»realpolitisk» lösning av försvarsfrågan.
Man gjorde klokt i att härvidlag så snart som möjligt fråga sig,
vad begreppet realpolitik i frågan om försvaret egentligen innebär.
En fördomsfri prövning skall säkert ge vid handen, att detta begrepp är
skäligen svävande. Innerst inne kommer det ändå, särskilt för ett litet
avlägset land, att gälla värderingar och omdömen om oförutsebara och
oberäkneliga förhållanden. Försvarsfrågan är och förblir väsentligen
ur folkflertalets synpunkt en psykologisk fråga. Det hela gäller »viljan
att försvara sig», låt vara att detta uttryck inte är så entydigt, som
högeropinionen oftast vill göra det.
För det stora flertalet medborgare betyder egentligen sakskälen inte
så mycket i försvarsfrågan. Detta gäller naturligtvis oberoende av
inställningen för eller mot ett bibehållet eller stärkt försvarsväsen.
De flesta ha varken tid eller lust att sätta sig in i utrikespolitiska och
militärtekniska tvistefrågor. Ståndpunkten i försvarsfrågan bestäms ur
personlig synvinkel, framför allt på grundval av klass- och
partitillhörighet. Ali åsiktsbildning är nu en gång i hög grad en
ärftlighets-och anpassningsförmåga. Försvaret har alltid som kanske inget annat
område av samhällslivet kunnat sätta sinnena i svallning, och säkerligen
skulle man i den olika inställningen till det bestående försvarssystemet
få den tillförlitligaste gränslinjen mellan de annars så obestämbara
begreppen överklass och underklass.
Det talas allt oftare från försvarsvänligt håll om nödvändigheten
av att popularisera försvaret, och vi kan nog alla vara överens om att
en mera lidelsefri behandling av ärendet vore till förmån för alla parter.
Men man har anledning att ärligt fråga sig, varför försvarsfrågan blivit
en sådan söndrande fråga, där de besuttna och de beroende i regel
stå i harnesk mot varandra. Vore försvaret i dess officiella form ett
naturligt uttryck för allas vår självbevarelsedrift, är det obegripligt,
varför överklassen skulle vara angelägnast om försvarets förkovran.
Det måste i stället förhålla sig så, att de bredare lagren har en känsla
av att försvaret till sin anda och organisation är ett överklassens
instrument. Arbetarklassens ofta påtalade försvarsolust är säkerligen i och
för sig ingalunda en ovilja att försvara sig — hela den politiska och
fackliga arbetarrörelsen bevisar motsatsen — utan denna olust innebär
en på erfarenhet och instinkt grundad ovilja mot militärväsendets
obestridliga överklasskaraktär. Och även om förhållandena i någon mån
demokratiserats, så är dock denna karaktär ännu påtaglig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
