Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1 juni 1936 - Meurling, Per: Diktaren och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTAREN OCH SAMHÄLLET
Av PER HEURLIN G.
Det är inte konstnärens uppgift att i abstrakta begrepp klarlägga
sin tids innebörd, han skall leva i sin tid så starkt och rikt, att dess
mening, dess nöd och oro, dess glädje och tro springer fram ur hans
inre i syner och visioner, i levande gestalter, i drama, roman och
novell. Men detta hindrar inte, att en i stort sett riktig uppfattning
i begrepp av vad som händer och sker i samtiden i de flesta fall är
en oundgänglig förutsättning för att det konstnärliga skapandet skall
få den rätta inriktningen och den rätta färgen. Därför är det inte
likgiltigt, huru konstnären och författaren principiellt uppfattar
förhållandet mellan konst och samhälle. Är konstnären till för
samhällets skull? Det är en åsikt, som med bestämdhet hävdas av ali
moraliserande litteraturkritik, från den kristna litteraturnämnden till de
vulgärmarxister, som sätta den poetiska inspirationen i samband med
fläskprisets svängningar och som gärna skulle se, att diktarna
sysslade Lite mera med den sista valbroschyren. Är samhället till för
konstnärens skull ? Det är en uppfattning, som få numera öppet våga
göra sig till tolk för, men som logiskt förutsättes, antingen den
uttalas eller icke, i varje åskådning, som i konsten ser ett över
partipolitik, samhällsintressen och brödbekymmer upphöjt självändamål.
Den marxistiska estetiken ansluter sig varken till den ena eller den
andra ståndpunkten. Den söker mindre skriva lagar för det
konstnärliga livet än att göra konstnärerna medvetna om de sociala
förutsättningarna för den ena eller den andra principiella inställningen till
förhållandet mellan konst och samhälle.
Georg Plechanow har sammanställt en del material om den franska
romantiken.
De franska romantikerna företrädde i allmänhet med hänsynslös
konsekvens den åskådningen, att konsten är till för sin egen skull
och avböjde alla försök att anlägga prosaiska, sociala synpunkter på
konsten. "Nej, ni dumhuvuden, nej, ni småvuxna kretiner, man kan
inte koka gelatinsoppa på böcker, göra ett par stövlar utan sömmar
av en roman", utropar Theophil Gautier. "Jag svär vid alla tidigare,
samtida och framtida påvars inälvor, det är omöjligt, nej och
tvåhundratusen gånger nej. Jag hör till dem, som hålia det överflödiga
för nödvändigt, min kärlek till tingen står i omvänt förhållande till
deras nytta." Samme författare prisar Charles Baudelaire för hans
respekt för "konstens autonomi". "Jag avstår med glädje mina
rättigheter som fransman och borgare", skriver han, "för att få se en
äkta tavla av Rafael eller en naken skönhet". Detta är en exklusivt
romantisk estetik. Det återstår från marxistisk ståndpunkt, innan
man tager ställning till den, att närmare bestämma dess sociala funk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
