Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1 juni 1936 - Meurling, Per: Diktaren och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktaren och samhället
295
tion. En klar angivelse härav är nämligen den allmännaste
förutsättningen för en riktig värdering.
I en artikel om Vignys pjäs Chatterton, som uppfördes på Théåtre
Francaise år 1835, anger Gautier den miljö, mot bakgrunden av
vilken hans konstuttalanden måste ses. "Parterren, för vilken
Chatterton uppträdde, var överfull av bleka, långhåriga ynglingar, som
voro fast övertygade om, att det inte fanns någon människovärdig
sysselsättning utom att dikta och måla", skriver han. "De sågo ned
på bourgeoisin med ett förakt, som näppeligen överträffas av det,
som de unga studenterna i Heidelberg och Jena hysa för filistrarna."
Och vad bestod då denna föraktade bourgeoisi av för skikt? "Till
den hörde nästan alla: bankirerna, mäklarna, notarierna,
köpmännen, affärsmännen, med ett ord alla, som inte tillhörde deras
hemlighetsfulla cénacle, och förvärvade sitt livsuppehälle på ett prosaiskt
sätt." I kommentaren till sina Odes Funambulesques ger Théodore
Bainville en annan definition, enligt vilken ordet hourgeois avser
"en människa, som blott bugar sig för ett femfrancsstycke, inte har
något annat ideal än att rädda sitt skinn och i diktningen blott älskar
den sentimentala romanen och i konsten blott litografin".
Den romantiska estetiken var alltså till sitit väsen ursprungligen en
idealisering av de unga författarnas protest mot den borgerliga
livsformen och det borgerliga samhället. Genom den utmanande röda
väst han bar protesterade Gautier mot den slätstrukna,
mammonis-tiska borgarklassen, det bleka, intressanta ansikte, som var på modet
i konstnärskretsar, var tänkt som en levande förebråelse mot den
nya härskarklassens mätta belåtenhet.
Då februarirevolutionen år 1848 närmade sig, likviderade många
av romantikerna sin tro på konsten för konstens egen skull och
ställde sin penna och sin fantasi i den revolutionära propagandans
tjänst, bland dem ingen mindre än Charles Baudelaire, som utgav
en revolutionär tidskrift, Le Salut public, och ännu så sent som år
1852 i sitt förord till Pierre Duponts Chansons kallade 1’art pour
l’art en "pueril teori". Vad var det då, som så småningom tvingade
honom tillbaka till den ?
Det var Napoleon den lilles diktatur.
"Ett av de senare ljusen i Parnassen, Leconte de Lisle, har
utomordentligt tydligt angivit den psykologiska innebörden i detta återfall
i förordet till sina Poèmes antiques, vilkas första upplaga utkom
1852", skriver Plechanow, som särskilt utrett dessa sammanhang.
"Vi läsa där, ajtt diktningen inte längre kan föda heroiska handlingar
och påverka den samhällelige välgöraren, enär nu, som under alla
perioder av litterär nedgång, dess heliga språk blott kan uttrycka
små personliga impressioner och inte längre är i stånd att undervisa
människan". Diktningens uppgift är nu, skriver Leconte de Lisle,
"att giva den ett idealt liv, som inte har något reellt".
Teorin om konsten för konstens egen skull, som ursprungligen gav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
