Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1 juni 1936 - Meurling, Per: Diktaren och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
Per Meurling
äro i stora drag tillgängliga endast för ett exklusivt fåtal, som har
råd att ägna dem veckors och månaders studium, helt förstådda äro
de säkert endast av sig själva. Samtidigt förflackas den estetiska
ståndpunkten i de litterära magasinen. En recension är ju numera
närmast i nio fall på tio endast en längre annons. Och varför ses det
helst, att den är estetisk? Därför att däri garantin ligger för att den
inte har någon stötande tendens, att verklighetens faktiska sociala
motsättningar förtunnats så att de inte störa och irritera någon.
Är då konstnären till för samhällets skull?
Det är meningslöst att dekretera, huru det bör vara. Den
marxistiska estetiken nöjer sig med att konstatera, huru det varit och är,
och ur den klara insikten härom växer sedan innebörden av de olika
ståndpunkterna till denna fråga fram.
Det torde ha framgått av det föregående, att företrädarna för
l’art pour l’art äro offer för en illusion, när de tro, att denna
konst-uppfattning är oberoende av alla politiska och sociala betingelser.
Men historien i stort ger heller inte mycket stöd åt tron på
konstnärens frihet. Dessen Brot ich ess’, dessen Lied ich sing’, heter det i
ett gammalt visdomsord.
Den gamla, franska joglearen vandrade från marknad till
marknad, från slott till slott, från stad till stad och vid de stora kyrkliga
helgdagarna föredrog han utanför katedralerna för folket till den
tresträngade viellens toner för fem sous "des histoires des seigneurs
andens". Han betalades, därför att han idealiserade de härskande
rövarbaronerna, omgav deras hästar och vapen, deras mer än
tvivelaktiga trohet mot länsherren, deras högst växlande tapperhet och
ädelmod, med en romantisk aura. Folket, bönder, hantverkare,
borgare, förekomma inte i Chansons de geste. Där finnes endast kejsar
Charles, "nostre emperere magnes", hans paladiner, Garin de
Mont-glaine och Doon à la barbe florie, idel av sagoskimmer omgivna
seigneurer.
Först när klassmotsättningarna mellan riddarna och städernas
borgerskap tagit fast form, träder dikten i konflikt med den härskande
klassen i det medeltida samhället. I Roman du Renart och La Bible
Guiot från tolvhundratalet parodieras riddarväsendet hänsynslöst,
korståg, pilgrims färder, mirakel, fromma legender, torneringar,
chevalerie, allt, som den tidens människor skulle sagt, stort och ädelt
drages i smutsen. I slutet på samma århundrade skriver Jean de
Meung sin berömda fortsättning på Roman de la Rose, ett verk,
som nu, då de samhälleligt betingade lidelser, som en gång besjälade
det, slocknat, förefaller de lärde torrt och tråkigt, men som åtnjöt
en oerhörd popularitet på sin tid, därför att den borgerliga
oppositionen mot adeln och dåtidens största feodalherre, den heliga
kyrkan, här på ett sätt som aldrig tillförne fick luft. "Ryck, o visa män,
denna farliga bok ur edra söners och döttrars händer", skriver
Parisuniversitetets kansler, Gerson. "Om jag ägde ett exemplar av Roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
