Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1 juni 1936 - Meurling, Per: Diktaren och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktaren och samhället
297
på samma sätt som verkligheten själv är det. I romanen Salambo
förkläder Flaubert klasstriderna år 1848 till en kamp mellan de feta
kartagiska borgarna, som tecknas med ett lidelsefullt förakt, och den
upproriska soldatesken, men för författaren blir allt endast till en
fantasi i purpur, ett sybaritiskt frosseri i exotiska scenerier och
färgrika, dramatiska målningar.
Tendensen i l’art pour l’art avslöjar sig. Den är förpuppad,
borgerlig njutningslystnad, passiv tolerans av de rådande sociala
förhållandena, kompensation av ofriheten i verkligheten genom friheten i
fantasin. Ståndpunkten är endast möjlig, så länge konstnären finner
det självklart, att han har rätt att leva på andras arbete, för att
kunna frambringa sina konstnärliga skapelser, kort sagt hos artister,
som betrakta sitt överklassliv som ett naturligt privilegium. Att
konsten är ett egenvärde, som inte behöver socialt legitimera sig, är helt
enkelt den ideologiska motiveringen för författarnas och de dem
stödjande samhällsgruppernas rätt till ett onyttigt, estetiskt
njutningsliv.
Utvecklingen visar, att det förhåller sig på det sättet. I samma
mån som hotet mot den bestående samhällsordningen tilltagit genom
arbetarklassens organiserade opposition mot densamma ha
anhängarna av läran om konsten för konstens egen skull mer och mer
kastat den opolitiska masken och öppet framträtt som reaktionärer.
Arbetarklassens resning är ett hot mot det behagliga, estetiska liv, som,
bortsett från alla fraser, är kärnan i l’art pour l’art som social
företeelse. Redan Flauberts brev äro fyllda av häftiga utfall mot "den
dumma hopen". Renan, som på vetenskapens område företrädde
motsvarande ståndpunkt, förklarar direkt i Réforme intellectuelle et
morale, att han önskar en stark regering, som kan "tvinga de goda
bönderna att utföra vår del av arbetet, medan vi spekulera".
Om formen redan hos Flaubert och hos Parnassens diktare hade
blivit det absoluta, som, oberoende av innehållet, omgav konsten
med en högre gloria, så har den hos moderna anhängare av l’art
pour l’art blivit det allt uppslukande intresset. Paul Valéry
experimenterar med "la poésie puré", innehållet i hans dikter är i
allmänhet obegripligt. Hos andra nutida diktare, till exempel André Breton,
ha de monomana formexperimenten lett till upplösning av ali form.
Härmed har denna riktning löpt linan ut.
Den borgerliga samhällsformens förfall och kaos återspeglas i det
borgerliga skönhetslivets växande formlöshet.
Samhället är inte till för konstnärens skull. Detta är från
marxistisk synpunkt ingenting, som kan bevisas på teoretisk väg. Beviset
ligger i den faktiska samhälleliga utvecklingen, som hotar de
borgerliga kretsarnas njutningsliv, detta njutningsliv, för vilket 1’art pour
l’art är en ädel mask. I det land, där arbetarklassen segrat, finns det
ingen jordmån för denna teori. Men även i Västeuropa kan man
redan se, huru den renodlade esteticismen å ena sidan isoleras, å
andra sidan vulgariseras. Diktare som James Joyce och T. S. Eliot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
