Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1 juni 1936 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från läsarna
319
Det finns emellertid också andra orsaker till att folkhögskoleeleverna
ta avstånd1 från det fackliga arbetet. Den allmänna uppfattningen om
folkhögskolan är på många platser långt ifrån den rätta. Man tror
nämligen, att en som gått i folkhögskola och studerat, inte vidare ämnar
befatta sig med sitt förra arbete utan bli »något finare». Har då
avdelningen så många medlemmar, att de inte alltid kunna sysselsättas
samtidigt på arbetsplatsen, ser man inte gärna, att den hemvändande
eleven kommer »och tränger sig in». Arbetsanställning är nu en gång
för alla en sådan sak, som man får ta precis som den är och vad man
kan få. Det är sannerligen inte svårt att förstå varför entusiasmen i
sådania fall försvinner. Den dag allmänheten kommer till insikt om att
dessa kurser endast syfta till att öka medlemmarnas kunskaper i
allmänna och fackliga ämnen och ge dem en vidare syn på tingen, den dagen
kommer mycket att bli annorlunda. Då kommer man inte att mötas av
avoghet och sneglande blickar, utan mottagas som den man var innan
man reste ut. Så skall och bör det vara, såvitt det inte beror på eleven
själv, att han blir illa sedd vid hemkomsten.
Mycket beror emellertid just på denne. De gamla arbetskamraterna
och kamratkretsen i övrigt få inte ställas på sidan som något lågtstående
och förgånget, utan allt bör återgå i de gamla gängorna, om de
lärdomar man inhämtat sikola kunna omsättas i praktiskt arbete för det
gemensammas bästa. Först då har ikursen varit till nytta, och så
pass mycket har man också rätt att fordra av den, som genomgått
en allmän folkhögskola.
Men det är inte nog med detta. Avdelningen bör också veta
att ta vara på en sådan medlem och visa honom något litet förtroende
— och inte motsatsen, vilket ibland kan bli fallet — om det över huvud
skall bli något resultat, ty ingen stiger upp på ett möte och ber om
förtroendeuppdrag. Men, säger läsaren, man kan göra mycket utan de
uppdrag, som erhållas på mötena. Ja det är alldeles riktigt, men om
en medlem märker, att man inte har något förtroende för honom på
avdelningsmörtena, då bryr han sig inte så mycket om att arbeta utanför
heller. De äldre medlemmarna böra också tänka på att hjälpa fram
sina yngre kamrater. Hur ofta hör man inte den satsen upprepas, att
det är ungdomen som skall göra det. Men vad gör man för att
verkligen få dem med. Ingenting. En människa kan inte leva och existera
bara på förtroendeuppdrag. Det ger tämligen mager kost och föga
arbetsglädje.
De mest sorgliga taniklösheter kunna i detta avseende begås även
av de bästa, och sådant glöms inte så lätt, även om man vet, att det
sker i ren ovetenhet om verkliga förhållandet. Många gånger kan det
således vara svårt att säga var felet ligger, när fackförbundets
stipendiater bli mindre aktiva efter kursens slut. Direkt förlorade för
rörelsen behöva de emellertid inte vara, ty de göra ändå en insats
genom att efter bästa förmåga hjälpa andra till rätta med vad de
ha sig ålagt.
Johannes Mårtensson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
