Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 juli 1936 - Fredriksson, Karl: Socialiseringsfrågan vid två partikongresser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
Karl Fredriksson
ligen behovssynpunkten? Är det alltid ett mera trängande behov att
bygga vägar och dika skogsmark än att ge fattigt folk bättre bostäder
eller möjlighet att laga sina trasiga tänder?
Allmännytta är ett relativt begrepp, inte så litet slentrianbundet.
Det finns alltjämt här i landet tiotusentals människor, som till följd
av otillräcklig inkomst inte har råd att hålla sig med sund och
hygienisk bostad, som inte har råd att laga sina trasiga tänder eller i
övrigt sköta sin hälsa, som knappast har råd att hålla sig med en
fullvärdig vardagskost, som inte har råd att hålla sig med hela och rena
kläder på kroppen och skor på fötterna.
Riktpunkten för krisårens välfärdspolitik har närmast varit att
avhjälpa arbetslösheten. Det har ansetts önskvärt att leta upp sådana
arbetsobjekt som ej kunde beräknas direkt konkurrera med en förut
beträngd enskild företagsamhet. Denna synpunkt har nog också haft
sin stora psykologiska betydelse när det gällt att vinna riksdagens
gehör för det stora arbetsprogrammet.
Nu kan det synas som om skälen för fortsatt ingripande från
statens sida i huvudsak bortfallit, sedan krisen lättat och arbetslösheten
minskat. Det finns emellertid två stora skäl som tala för en
fortsättning, kanske efter delvis andra linjer, men i oförminskad eller
växande skala. Det ena skälet är att näringslivet på viktiga områden
synes vara i stånd att producera mer än som vinner avsättning med
nuvarande förbrukningsstandard, och att en fortsatt politik i syfte
att höja de fattiga och breda folklagrens konsumtionsförmåga således
alltjämt kan väntas få en gynnsam inverkan på hela vårt ekonomiska
liv i likhet med vad vi redan bevittnat som resultat av krispolitiken.
Det andra skälet är att stora befolkningsgrupper ännu icke uppnått,
och tillsynes icke har utsikter att inom överskådlig tid av egen kraft
uppnå, en levnadsstandard, som rimligen svarar mot våra
möjligheter att producera vad som hör till livets nödtorft.
Det finns en gammal socialistisk maxim som säger att varje tid
och varje generation icke pålägger sig andra uppgifter än sådana som
den mäktar lösa. Socialiseringens hårda nöt har många socialistiska
generationer nödgats lämna oknäckt. Det är vanskligt att förutspå,
huruvida vår generation skall få vara med om att knäcka den. Skulle
det icke komma att ske, kan en utvidgning av välfärdspolitiken till
en stort lagd social saneringspolitik ge vår generation så mycket
arbete, att vi med heder kan lämna resten åt dem som kommer
efter oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
