Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1 aug. 1936 - Langlet, E.: Problemet Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Problemet Palestina
409
närmast givit uttryck åt en oförställd skadeglädje över förstörelsen
av judisk egendom och judiska människoliv och velat göra gällande
att "de engelska myndigheterna i Palestina vilja hjälpa araberna till
varje pris" (men hindrats däri av judiskt inflytande på regeringen i
London!), så ha judevänliga tidningar tolkat upproret som i första
hand riktat mot England, icke mot judarna. På sina håll har man
till och med velat fatta händelserna som första akten i en allmän,
stort anlagd panarabisk offensiv mot Euorpa. Det är "Västerlandets
undergång" som spökar på nytt.
En sammanställning av svenska presskommentarer till de senaste
två månadernas händelser i Palestina skulle kunna ge en roande
lektyr: det dråpligaste är onekligen, när å ena sidan Nationell Tidning
ömmar för "de arabiska småböndernas sak", å andra sidan Folkets
Dagblad och Ny Dag av klasskampssolidaritet tar sig an det arabiska
proletariatets kamp mot den judiska kapitalismen. I själva verket får
man bland Palestinas araber förgäves söka både N. T:s småbönder
och F. D:s kommunistiska proletärer i nämnvärt antal. Bägge
kategorierna äro däremot mycket talrikt företrädda bland judarna i det
"kapitalistiska" Palestina.
Det kan därför vara nödvändigt att fastslå, att den arabiska
nationalitetsrörelsen är en rent politisk företeelse utan några som helst
sociala syften; den har icke ens en ytlig social anstrykning — när
så påstås har man att göra med politiskt bondfångeri i dess mest
primitiva och genomskinliga form. Den arabiska nationalismen
är i stort sett en utpräglad och renodlad överklassrörelse: bärarna
av den panarabiska tanken äro i första hand Ibn Saud, öknens
konung, vår tids kanske ende monark — jämte kollegan i Iran,
Rhiza Khan Pehlevi — som representerar det absoluta
självhärskardömet och de emirer och schejker, som med sina beduiner
fylkats omkring hans onekligen imponerande gestalt. Därjämte är
det bland den bofasta, jordbrukande befolkningen i de arabiska
gränsländerna, Irak, Syrien, Palestina och Egypten: storgodsägarna,
effendierna, och den unga intelligens, som efter kriget tillkommit
i städerna. Dessa godsägare av medeltida feodaltyp och
levantiska kaféadvokater ha föga av den hänförelse för kommunismens
ideal, som deras europeiska förespråkare vill tillerkänna dem. Till
och med de bästa och mest betydande av dem, män som icke
kunna sägas tillhöra den i stort dominerande — och framför allt i
Palestina förhärskande — utsugartypen, förkasta utan vidare
kommunismen. Jag syftar härvid på de syriska arabernas ledare, emir
Sjekib el Arslan, och Iraks undervisningsminister, Dr Fadil Bej el
Dsjemali, vilka vid sidan av Ibn Saud kunna anses som
panarabis-mens drivande krafter. I sista numret av sin egen tidning, La Nation
Arabe, som emiren, vilken är ordförande i den "syrisk-palestinska
kommittén", utger i Genève, säger han tydligt ifrån att bolsjevismen
är oförenlig med islam och kallar den "islams farligaste fiende".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
