Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1 aug. 1936 - Langlet, E.: Problemet Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
E. Langlet
Detta skulle ju kunna vara avsett för att dämpa en eventuell oro
hos kapitalisterna i England och Frankrike. Men el Dsjemali säger
samma sak i sitt panarabiska programtal, som för någon tid sedan
hölls på arabiska i Bagdad och helt visst icke var avsett för
västerländska öron: han betecknar kommunismen som ett gift, som man
måste förhindra att det får ingjutas i den okritiska ungdomens öron.
I själva verket är det blott bland den ännu relativt fåtaliga, arbetslösa
och rotlösa, halvbildade ungdomen i några av de större städerna, som
kommunistiska agitatorer vunnit gehör. De ledande männen, som i
många fall äro nationella idealister, stå helt främmande för den
kommunistiska ideologin icke minst därför att de äro helt genomträngda
av islamitisk religiositet. Och islam är visserligen i bästa mening
demokratisk men just därför icke kommunistisk. Det är visserligen
sant att ryska agitatorer, i synnerhet för några år sedan, varit
verksamma i Nära Östern — samarbetet med Turkiet gav ju en gynnsam
utgångspunkt. Men varken turkarna eller araberna ha visat sig vara
benägna att anamma annat än Moskvas materiella hjälp och dess
tekniska sakkunnigas råd. Att Moskvas läror icke skulle få spridas
bland folkets breda lager, som man ännu har väl i sin hand, därom
ha de arabiska godsägarna och aristokraterna, som leda
nationalitetsrörelsen, bemödat sig, ej blott i tal och skrift utan också i det
praktiska livet. Endast Moskvas guld — så länge det gavs, liksom man
senare väl icke heller avvisat italienskt, om sådant kunde erhållas —
utan garanti för motprestationer!
Men det hindrar icke att man gärna utnyttjar kommunistiska
fraser för att därmed pråla inför Europa och här vinna vänner inom
de kretsar, som av helt andra skäl bekämpa de imperialistiska
strömningarna. Hemma i Orienten kan man i alla fall lita på att massan
ännu oförbehållsamt följer sina ledare. Det har sin grund i den
blinda auktoritetstro, som är Orienten egen och har ingenting att
göra med något nyväckt klass- eller nationalitetsmedvetande. Hela
den arabiska världen står nämligen ännu med ena foten kvar i
medeltiden. Trots att automobilerna i allt större utsträckning ersatt
kamelerna på karavanvägarna, trots att bullret från flygmaskiner
och mausergevär, grammofon och radio oavlåtligt störa öknens
stillhet, har samhället i sina grunddrag bevarat den feodala prägeln både
i öknen och i gränsländerna — hur stora skillnader i övrigt än må
råda mellan befolkningen i dessa bägge områden.
I Palestina var detta feodala godsägarsystem vid världskrigets slut
starkare utpräglat än i övriga arabiska länder; den breda massan stod
därför också lägre, effendierna voro även etiskt och moraliskt mindre
tilltalande än i Egypten och Syrien och Irak. Bosatta i städerna eller
i utlandet bekymrade de sig föga eller inte alis om driften av sina
vidsträckta domäner annat än beträffande indrivningen av arrende
från de i obeskrivligt armod, nöd och elände levande arrendatorerna
och lantarbetarna. Det är denna storgodsägarklass, vilken mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
