Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1 aug. 1936 - Langlet, E.: Problemet Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Problemet Palestina
411
någon annan kan göra skäl för benämningarna exploatörer och
ut-sugare, som nu, när dess maktställning rubbats genom den judiska
invandringen, den därmed följande industrialiseringen av landet och
massans emancipation, fått hängivna vapendragare i F. D., Ny Dag
och deras kolleger här hemma och i andra länder.
För denna godsägarklass, som tidigare ostört åtnjöt en med
arrendatorernas svett frampressad arbetsfri inkomst och huvudsakligen
kunde ägna sig åt lokalpolitiska och familjeintriger eller nöjesliv vid
Levantens och Frankrikes Riviera, innebar den judiska kolonisationen
en dödlig fara, därför att den skänkte arrendatorer och lantarbetare
en möjlighet att existera oberoende av den inhemska
godsägarklassen. Därför opponerade sig den senare mot invandring och
industrialisering, därför tog den upp kampen för Palestinas frihet — icke för
det arabiska folkets i Palestina frihet, men för sin egen frihet att
efter behag få utsuga och utnyttja det och profitera av dess tunga
arbete.
Palestinas ekonomiska utveckling under det senaste årtiondet är
sagolik; ett motstycke kan man endast finna i Förenta staternas under
förra seklets stora ekonomiska expansionsperiod. Med en lysande
parad av siffror, hämtade från alla mänskliga verksamhetsområden,
kan landets oavlåtliga frammarsch mot en allt större prosperitet
belysas; utrymmet medger dock icke att de här framföras.
Man får icke tro, att judarna på något vis kunnat — eller ens velat
— för sig själva monopolisera det välstånd, som tack vare dem
skapats i Palestina. Även araberna ha blivit delaktiga därav. Man kan
till och med se det i siffrorna, som belysa landets urbanisering. Dess
numera största stad, Tel Aviv, var 1910 en obetydlig förort till Jaffa,
en by om 60 hus med 300 innevånare; ännu 1919 bodde där knappa
1,500 människor. 1935 angavs befolkningen till 135,000, nu torde den
överskrida 150,000 — ett på denna sida Atlanten enastående fall.
Men Tel Aviv — eller "Vårens kulle", som dess vackra, man vill
hoppas symboliska namn, lyder i översättning — är en rent judisk
stad, den enda 100-procentiga judiska staden i världen. Den intar
en särställning. I de övriga större städernas tillväxt ha araberna
varit delaktiga i samma mån som judarna. I Haifa, som nu har 80,000
inbyggare, ökades den arabiska befolkningen under årtiondet 1922
—31 från 18,400 till 34,200 eller med 85 proc. och utgjorde då mer
än hälften av stadens folkmängd. I Jerusalem stegrades samtidigt
den arabiska befolkningen från 27,600 till 38,900, d. v. s. med 43
proc., motsvarande hälften av ökningen. Folkmängden är nu 105,000.
Det finnes alla skäl att anta att denna proportion av arabisk
befolkning till den totala folkmängden bibehållits, åtminstone i det
närmaste, sedan 1931; senare siffror äro tyvärr icke tillgängliga. Men
de tre största rent arabiska städerna Nablus, Hebron och Gaza ha
däremot stått stilla; folkmängden har i alla tre stannat vid föga över
17,000 och i den sistnämnda gått tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
