Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1 aug. 1936 - Langlet, E.: Problemet Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
E. Langlet
rikes moraliska nederlag i Syrien och överkommissariens kapitulation
inför den syriska strejken, Englands undfallenhet inför de egyptiska
nationalisternas krav och dess oförmåga att gentemot det av
araberna hatade och föraktade Italien göra sin vilja gällande i den
abessinska konflikten ha utövat ett djupgående inflytande i Palestina.
Men de arabiska ledarna blevo synbarligen överraskade av
konfliktens utbrott, visserligen, kan man säga, angenämt överraskade.
Utgångspunkten var ett rövaranfall ur ett bakhåll vid Tulkarem i
norra Palestina, där rövarna efter att ha plundrat passagerarna i en
autobuss på vägen mellan Tel Aviv och Haifa misshandlade tre och
sköto ned en judisk passagerare. I samband med begravningen av
den mördade juden, vid vilken folkmassornas stämning var mycket
upprörd, uppkom ett rykte om att två araber skulle ha dödats av
judarna, en av dem känd som fanatisk judefiende. Ryktet visade sig
senare vara osant, men det verkade blodshämnd, och snart följde
vidare sammanstötningar. Luften surrade av rykten. Ehuru judarna
faktiskt iakttogo en märklig behärskning blevo blodsdåden allt
talrikare, överfall, plundring och förstörelse av de judiska plantagerna
hörde snart till ordningen för dagen. När tiden var mogen övertogs
ledningen av spetsarna i Palestinas arabiska värld, strejk
proklamerades och man uppmanade till skattevägran.
Naturligtvis har den palestinska revolten stam frändernas sympati
i alla grannländerna och för övrigt i hela den islamitiska världen.
Det kräver den religiösa solidaritet som är betecknande för islam.
Men heller icke mer. Man kan icke betrakta dessa händelser som ett
första steg i en allmän panarabisk aktion mot Europa eller England.
På många håll inom den islamitiska världen finnes till och med en
viss skepsis ifråga om lämpligheten av den arabiska revolten i
Palestina. Sålunda råder exempelvis, El Dsjihad, ett av Wafdpartiets
ledande organ i Kairo och en av de mest betydande tidningarna på
arabiska språket över huvud, Palestinas araber att acceptera den
judiska kolonisationen i Palestina som legitim och nyttig och
förordar en Round Table-konferens mellan judar och araber.
Samma förslag har i England en av brittiska imperiets skickligaste
kolonialpolitiker och -administratörer, Lörd Lytton, framlagt. Det
är lönlöst att höra varje sida för sig, säger han. "Regeringen har
inbjudit en arabisk deputation att komma till London för att
konferera. Den bör också inbjuda en judisk deputation för samma
ändamål. Om dessa båda delegationer få slå sig ned tillsammans till en
Round Table-konferens, så kan brittiska regeringen få tillfälle att
övertyga sig om i vad mån ett samarbete mellan bägge parterna är
möjligt. De kunna även framlägga sina synpunkter på de villkor, på
vilka mandatärmakten kan uppfylla sina förpliktelser. Om ingen
samstämmighet kan uppnås mellan de bägge delegationerna, så visar
det också det fåfänga i att försöka förena bägge parterna i ett
lagstiftande råd. Men om en grundval för ett harmoniskt samarbete kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
