Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 5 sept. 1936 - Ekman, Nils Gösta: Om idealismens otillräcklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om idealismens otillräcklighet
455
skylt för hans egen själviskhet. Gällde det verklig kamp, skulle
hans idealism ramla ihop som ett korthus. Idealismen får inte bara
bli en vacker lära. Den måste bli liv. Våra ideal får inte vara
tomma ord och feta fraser utan grundmurade krav på vår personliga,
dagliga livsföring. Den som i demokratins heliga namn predikar
familjelivets betydelse måste först och främst själv vara en
exempla-risk familjefader. Här behövs moralisk sakkunskap. Den som
förkunnar nykterhetens ideal måste själv leva nyktert. Och den som
förkunnar socialismens glada budskap till de fattiga, han måste redan
i kapitalistsamhället leva som en socialist.
Den som skiljer mellan lära och liv kan visserligen en tid söva
och suggerera med sin ordkonsts opium och svinga sig upp till en
ledarställning, men denna ställning är aldrig säker, och i en verklig
kamp är han oduglig som föregångare. En ledare, som inför allas
ögon avslöjas som en moralisk humbug, han blir obönhörligen avsatt.
Vår politik har åtminstone ett tämligen färskt exempel på hur en
riksledare genom ett inte alltför ovanligt moraliskt missgrepp
plötsligt försvann ur politiken.
Det är lätt och lockande att ge sig hän åt idealistiska drömmar om
ett framtidssamhälle i frihet, jämlikhet och broderskap. Det är inte
lika lätt att omsätta dessa ideal i sitt dagliga liv. Och dock är det
möjligt att leva efter dem redan i det bestående samhället. Det är lätt
att predika solidaritet, när man menar en organisation eller ett parti,
men det är svårt att visa solidaritet mot sina hjälpbehövande och
nödlidande vänner, utan hopp om att få sin hjälpsamhet belönad. Det
är en falsk idealism, som menar det vara omöjligt att leva ett
rättfärdigt liv i ett orättfärdigt samhälle. En sådan åskådning rymmer
en övervärdering av statssystemet, som kommer nära diktaturens
förhärligande av staten som något självständigt odh självtillräckligt. Det
är också en falsk förkunnelse, som för ett framtida idealrike förnekar
eller försummar de personliga, rent mänskliga lyckomöjligheterna i
det bristfälliga bestående. Den personliga lyckans absoluta beroende
av välståndet är en i grunden djupt borgerlig åskådning.
Ett idealsamhälle är inte bara en stomme av goda institutioner och
rättfärdiga lagar. Allt detta är livlösa former för det levande,
rörliga, kännande och oberäkneliga människolivet. Rättfärdiga yttre
former garanterar ingalunda ett rättfärdigt liv människorna emellan.
Och detta är ändå det väsentliga. Vi har nyss sett, hur föga ett
yttre system för lagbundet, mellanfolkligt samarbete i fredens
intresse betyder, när andan hos detta systems upprätthållare ej
harmonierar med formerna. Vi äger utan tvivel de organisatoriska
förutsättningarna för ett internationellt rättssamhälle, men de döda
formerna måste besjälas av fredens ande för att få verkligt värde.
Ett systems bestånd är i själva verket också ständigt hotat av det
levande livet. Även ett vid viss tid givet idealsamhälle med idel godà
människor garanterar ingenting om detta samhälles bestånd under
nästa generation. Det är inte sagt, att goda föräldrar får goda barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
