Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 5 nov. 1936 - Litteratur - Oljelund: Arbetarna och företaget - Harrie: Tjugotalet in memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
Litteratur
titi lösningen av dessa problem skulle fackföreningarna »komma i
omedelbar kontakt med varje arbetare på hans arbetsplats och en den
fackliga politikens renässans skulle bli följden.»
Evald Fransson.
Ivar Harrie: Tjugotalet in memoriam. Hugo Gebers förlag. Kr. 6:75.
Ivar Harrie är känd som inedarbetare på Göteborgs
Handels-Tidnings tredje sida och för den större allmänheten genom sina litterära
radiokrönikor. I radion kan ju en skribent av hänsyn till objektivitets*
kravet inte ge sig helt på samma sätt, som då han skriver på eget
ansvar, och det är därför mycket möjligt, att den frejdade essayisten
kommer att bereda sina åhörare en överraskning, då han sätter
ovanstående arbete i händerna på dem. Det är en amper och vass och
sprudlande författare, som där kommer till orda. Bokens titel låter ju mycket
fridsam, och även ämnet — en kulturhistorisk återblick på 1920-talet
— kunde synas lämpat för stillsamma betraktelser. Men Harrie är en
historieskrivare med mycket bestämda övertygelser.
Skildringen inledes av en rent ypperlig exposé av det kulturella läget i
Sverge vid krigsutbrottet. Försvarsstriden, rysshetsen, det dåvarande
svensk-tyskeriet inom politik, press och vetenskap, »lärarinnekulturen»
och folkbildningen — allt läggs upp med säker och kunnig hand.
Uppgiften kunde näppel|iigen ha lösts, flottare eller säkrare.
Fortsättningen infriar vad ingressen har lovat. Vi får följa med det svenska
bildningsväsendets demokratisering efter kriget, »de nya intellektuella»
från stads- och lantarbetarklassen presenteras en för en, de folkliga
bildningsrörelsernas och de politiska ungdomsförbundens insatser berörs,
generationsproblemet diskuteras, och den kyrkliga renässansen tas under
granskning.
Harrie är en historieskrivare med gadd i sig. Han tillhör en
kämpande kyrka. Han är medveten om att vad han skriver tjänar att värna
den frisinnade åskådning och den humanitet, som vi i Sverge äntligen
efter så många bittra strider har bragt till seger och som nu ånyo synes
hotad av mörkmän och baksträvare. Nationalsocialismen är för Harrie
tidens onda makt, och i kampen mot den drar han på sig passande
benkläder — vilket man lär böra göra, när man slåss för sanming och
rätt. Så fint och skarpt som Harrie gör det, skulle ingen svensk
kulturkritiker ha kunnat dra upp gränslinjerna mellan det sant nordiska
och de kontinentaleuropeiska ideologierna av ena eller andra
skjort-kulören. Harrie underskattar långt ifrån den fara, som hotar oss från
söder, kulturellt sett. Han erkänner att anno 1933, året då Hitler tog
makten, utgör en vändpunkt i vår historia, en händelse, till vilken
ungdomen med flammande kinder tar ställning för eller mot.
När man läser Harries skrift överraskar man sig med en djup känsla
av tacksamhet mot de män, som har lagt de grundvalar, på vilka
det nuvarande Sverge bygger. Är denna byggnad lika solid som den
är skön? Harrie synes betrakta framtiden med en viss pessimism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
