Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11, 5 nov. 1936 - Litteratur - Harrie: Tjugotalet in memoriam - Lindgren: Från Per Götrek till Per Albin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
563
Ingen behöver tvivla om att vi en gång kommer att få visa hur mycket
vi älskar det som är vårt och hur mycket vi är beredda att offra för det.
Det är mycket betecknande att en självkorad kulturprofet i
huvudstadens ledande organ för hemma-nasseriet har anmält måssnöje med
Harries arbete. Ett så i sann mening nationellt och fosterländsk opus
som Harries måste misshaga de herrar som i ovist nit springer
utländska makthavares ärenden.
T:
John Lindgren: Från Per Götrek tiill Per Albin. Bonniers.. 5:75.
John Lindgren, som tidigare ägnat sin doktorsavhandling åt en
undersökning av det socialdemokratiska arbetarpartiets uppkomst i Sverige,
har nu i serien Orientering i aktuella ämnen publicerat en populär
(översikt av den svenska socialdemokratins historia från de första,
instinktiva proletärrörelsernas dagar fram till och med den första
hanssonska regeringsbildningen. Det har blivit en nyttig och
tillförlitlig handbok, som torde vara särskilt välkommen inom det fria
folkbildningsarbetet, där man länge saknat en dylik lättillgänglig
framställning; Gerhard Magnussons nu mer än tio år gamla verk är dyrbart
och svåröverskådligt; Sigfrid Hanssons lilla folkskrift behandlar ju
arbetarrörelsen som isolerad företeelse och har linordnat denna i sitt
samtidshiistoriska sammanhang.
Dr Lindgren har däremot gjort till ledande synpunkt att visa, i vad
mån arbetarrörelsen i vårt land nått praktiska resultat under
samverkan med andra politiska meningsriktningar. Synpunkten är både
riktig och fruktbar. Framställningen knytes konsekvent till själva
kungslinjen i svensk socialdemokrati, den brantingska,
parlamentariskt-refor-mistiska, och läsaren får följa dess framväxt ur de tidigaste
taktikstriderna samt det gradvisa avskiljandet och bortstötandet av
väsensfräm-mande inslag som Lennstrandsutiliismen, den revolutionära antiparla*
mentarismen, Hinkes anarkosocialism och 1917 års vänstersocialism.
Man undierskriver gärna dr Lindgrens mening, att det är härutinnan
den svenska rörelsen ådagalagt sin nationella egenart och sitt
obe roende av utlandets socialistiska modeteoremer. Han har ju
inte heller svårt aitt uppv|isa, vilka betydelsefulla resultat som
ernåtts under samverkan, först länge och vid olika tillfällen med
liberalerna, och nu senast med Bondeförbundet, medan doktrinär marxism
och teoretiskt rätlinjig demonstrationspolitik städse lagt i dagen sin
ofruktbarhet. Å andra sidan överdriver han nog betydligt de förmenta
verkningarna av avbrotten i samverkanspolitiken; skräcken för
socialiseringskraven och de andra ekonomiska programpunkterna ha i längden
inte visat sig vara så stor som han vill göra gällande. Den senaste äran
i svensk socialdemokratiskt politik åsätter dr Lindgren med rätta
rubriken: Regeringsmaktens renässans. Händelserna ha givit honom mer
än rätt; i detta nu intar Per Albin Hansson en ställning i vårt politiska
liv, som tidigare under 1900-talet motsvaras endast av Boströms.
I citatet sid. 207 ha orden »kvantitet» och »kvalitet» blivit omkastade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
