Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Lindquist, Sven G.: Krisproblemet i socialistisk teori. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588
Sven G. Lindquist
härmed ha endast de gamla kapitalägarna frånrövats en del av sin
egendom till förmån för nya kapitalägare.
I stället för att konsekvent fasthålla räntabiliteten som slagruta i
sin konjunkturteori — läs 15 kap., tredje avsnittet i Kapitalets III :e
band! — kommer emellertid Fredriksson fram till att
"konsumtionens tillväxt i motsvarande proportion (som realkapitalbildningen)
är ett ofrånkomligt villkor för att kapitalets tillväxt icke skall förr
eller senare tvingas till avbrott".1 Han menar, att om "företagarna
avstå från att göra större vinster än vad som behövs för att
möjliggöra produktionskapacitetens växande i jämn takt med den
växande köpkraftiga konsumtionens efterfrågan", så skulle vi få
"ett privatkapitalistiskt system, där krisen är eliminerad".
Men då är det inte längre fråga om privatkapitalism! Ty privata
förvaltare av produktiv egendom måste oupphörligt förränta en
växande massa kapital — funnes det så bara en kapitalist — och
därmed är profitkvotens fall given. Fredriksson är också på det klara
med att så är fallet, såsom framgår av andra utgången i andra
citatet av hans artikel.
Kapitalistens strävan är dels att uppnå största möjliga andel i
surplusprofiten — genom att hålla sitt företag främst — dels att
finna produktiv användning för denna profit, vilket i verkligheten
leder till accelererad kapitalvaruproduktion. Ur räntabilitetssynpunkt
måste emellertid de nya investeringarna leda till en försämring
eftersom det konstanta kapitalet ökas, det mervärdeskapande variabla
kapitalet minskas och följaktligen det uttagbara mervärdet
förminskas; och sålunda en minskad profitmassa måste beräknas på en
större total kapitalmassa.
"Och så skulle man på nytt löpa cirkeln runt. En del av
kapitalet, som genom funktionsstockning var avvärderat, skulle återvinna
sitt gamla värde. I övrigt skulle med utvidgade
produktionsbetingelser, med utvidgad marknad och med höjd produktivkraft samma
felaktiga kretslopp åter genomlöpas.
Men t. o. m. under den gjorda yttersta förutsättningen är den
absoluta överproduktionen av kapital ingen absolut överproduktion
överhuvud, ingen absolut överproduktion av produktionsmedel. Den
är blott en överproduktion av produktionsmedel, såvitt dessa fungera
som kapital, och därmed i förhållande till det med deras ansvällda
1 Jfr Wagemann, Struktur und Rhytmus, sid. 323, "Konsumtionsförmågan
räcker icke till att absorbera den proportionsvis alltför starkt stegrade
produktionen." Varför detta måste ske förklaras emellertid icke, vare sig av
Fredriksson eller någon annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
