Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Jonsson, Thorsten: Monument över livstron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Monument över livstron
593
mycket att gruva sig för — det är bara den ena båten före och den
andra efter, hårt göra, lite betalt och taskigt käk; och när man
kommer i hamn, så blir det ingenting annat än fylla som slutar med
slagsmål, och så är alla pengarna väck, och så ut igen på en ny båt.
Aldrig får man träffa hyggligt folk och aldrig kommer man sig just
mer än till hamnkvarteren: man reser runt hela världen och får
ingenting se; och ingen bryr sig om ifall man lever eller är död."
Han ler bittert: "Sånt där är inte mycket att vara rädd för att avstå
från, Drisc."
Samma bild ger övriga sjöpjäser, där besättningen på ångaren
Glencairn också spelar med. The Long Voyage Home (1917)
berättar om svensken Olsson, som samlar pengar för att resa till sitt hem
strax utanför Stockholm och köpa en bondgård där — liksom många
andra av motiven i ungdomsdramerna pekar detta framåt mot senare
verk: sjömannen som längtar till jorden i Beyond the Horizon —
men som blir kidnappad på en krog i en hamnstad, berövad alla sina
pengar och förd till ett illa beryktat fartyg. In the Zone (1919) är
en mera anekdotisk pjäs om ubåtsskräcken ombord på ett fartyg
under världskriget; det var den första av 0’Neills pjäser som väckte
ett större uppseende, men bland dem som hör till denna grupp är
den otvivelaktigt den svagaste. The Moon of the Caribbees slutligen
handlar om ett uppehåll vid en ö i Karibiska havet. Handlingen är
också här mycket enkel. En kväll sitter besättningen samlad på däck
och sjunger chanties. Inifrån land kommer svagt tonerna av en
infödingssång. Några färgade flickor ror üt till ångaren; de smugglar
sprit med sig. Besättningsmännens temperatur stiger, till slut blir
det slagsmål, och i villervallan blir en av dem knivskuren och dödad.
Genast blir däcket som rensopat igen; åter hör man den avlägsna
sången inifrån land. Under hela uppträdet har en av besättningen
suttit tyst för sig själv; han plågas uppenbarligen av något, sången
där bortifrån väcker ett pinsamt minne hos honom, som han inte kan
skaka av sig.
Med sina sjömanssånger — det är naturligtvis äkta chanties
0’Neill så skickligt utnyttjar; ett par av dem som förekommer i hans
pjäser finns för övrigt i något varierad form upptecknade i Sigurd
Sternvalls Sång under segel — med sitt intensiva blå månljus och
sin tropiska nattvärme är The Moon of the Caribbees ett mycket
suggestivt stycke. Det är ett framträdande tema i 0’Neills
produktion, som här för första gången spelas; man hör ett eko av det ännu
i Mourning Becomes Electra, i den scen, där Adam Brent har sitt
samtal med "the Chantyman" i Bostons hamn.
Det är alltså 0’Neills första verkligt intensiva pjäs; men man har
svårt att säga riktigt var nerven i det hela löper, vad det är som
gör att man känner sig ha ett stycke levande liv framför sig.
Knappast är det de uppskakande ingredienserna, även om de alltid har
varit ett medel för 0’Neill att komma direkt inpå det nakna och
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
