Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Jonsson, Thorsten: Monument över livstron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
Thorsten Jonsson
ursprungliga livet. "Av de trettifem skådespel av 0’Neill, som jag
har sett eller läst", säger den amerikanske kritikern Barrett H. Clark,
som har ägnat de estetiska utanverken i 0’Neills produktion ett
omsorgsfullt studium, "är det bara fem, i vilka det inte förekommer
mord, dödsfall, självmord eller sinnessjukdom. I de övriga har jag
räknat till sex självmord och ett misslyckat självmordsförsök; tio
för innehållet väsentliga mord (och då har jag inte räknat med fall
som i förbigående berättas i texten); nitton dödsfall som nästan alla
haft våldsamma orsaker; och sex fall av sinnessjukdom." Det är
visserligen en imponerande samling; men bara för sin egen skull
uppträder detta raffel i varje fall mycket sällan i 0’Neills dramer.
Det saknas visserligen inte bedömare av hans författarskap, som
velat driva en annan tes. Man har sagt att det i sin helhet ingenting
annat är än "highbrow melodrama", en amerikansk Grand
Guignol-litteratur, som försetts med en fernissa av tidsfilosofi, vilken för
den bättre teaterpubliken utgjort en ursäkt, när den velat
tillfredsställa sitt sensationsbegär.
Men en rättvis värdering är detta ju inte. Man kan ta som
exempel den av 0’Neills pjäser, som en dylik beskrivning dock skulle
passa bäst in på, The Dreamy Kid (1920). Det är en negerpjäs;
huvudpersonerna är en gammal negress, som i sitt torftiga rum
ligger på sitt yttersta, och hennes dotterson. Som liten var han "the
dreamy kid", ett vekt och drömmande barn, mormoderns älskling.
Sedan har han kommit i dåligt sällskap och nu blivit någon sorts
gangsterhövding; nyligen har han begått ett mord på en vit och
efterspanas av polisen. Gumman vill att han skall vara hos henne i
hennes sista stunder. Han kommer också men har förföljarna hack
i häl. Medan han ännu har tid att rädda sig, avtvingar honom
gumman ett löfte, att han skall stanna hos henne tills hon dör. Poliserna
börjar rycka fram mot huset, och Dreamy Kid sitter och håller
gummans hand i sin vänstra och har revolvern i den högra. När man
hör förföljarna utanför dörren, faller ridån.
Men detta är väl ändå rena sensationsmakeriet? Ja, inte riktigt;
konflikten mellan den unge negerns självbevarelsedrift och hans
vidskepliga fruktan för mormoderns förbannelse är utmärkt återgiven.
Det är ett stycke förträfflig primitiv psykologi; det pekar framåt
både mot Emperor Jones och mot den blocknaturalism, som präglar
Désiré under the Elms, en av bondedramatikens höjdpunkter.
En annan av 0’Neills tidigare småpjäser heter Before Breakfast
(1916). Den har också en knalleffekt, men det intressanta i den är
tekniken. En gnatig hustru går omkring i sitt kök en morgon och
grälar på sin man, som ligger och drar sig; genom hennes monolog
kommer hela den trista äktenskapshistorien fram. Ridån faller när
hustrun, som till slut har lyckats gnata upp maken ur sängen,
upptäcker att han under det han rakat sig har skurit halsen av sig inne
i rummet innanför. Monologtekniken och många av tonfallen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
