Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Jonsson, Thorsten: Monument över livstron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Monument över livstron
599
fruktansvärda utvägar för att kunna bli det? Varför, kan man
snusförnuftigt fråga sig, skulle Lavinia nödvändigtvis behöva bli kär i
sin mors älskare, och varför är det just faderns hustru, som Eben
i Désiré under the Elms ser med välbehag på? Och inte får man
riktigt klart för sig, varför Nina i Stränge Interlude inte kunde ha
gift sig med Darell i stället för med den obetydlige Sam Evans. I
de två första fallen kan man hänvisa till att författaren ansluter sig
till psykoanalytiska familjeschemata, men därigenom skjuter man bara
frågan ett steg längre bort.
Är det ändå helt enkelt så, att 0’Neill är en författare av
high-brow melodrama, som till varje pris vill ha fram en situation, där
något uppskakande sker? Lawrence tar ofta upp liknande problem
som 0’Neills —- i själva verket skulle man nog kunna visa att de
varit ömsesidigt beroende av varandras författarskap — men föl
Lawrence kör det aldrig ihop sig till sådana undergångsscener, som
förekommer i nästan alla 0’Neills dramer. Beror skillnaden på att
Lawrence inte är melodramatisk, medan 0’Neill är det?
Kanske inte. Det finns en figur, som är central i 0’Neills
produktion, och som hellre än någon annan skulle kunna vara ett
idealiserat självporträtt; det är Dion i The Great God Brown, Dion
Anthony, Dionysos och asketen Antonius med eldflamman som attribut.
Han är inte bara en ohämmad livsbejakare; ensam och osedd är han
anhängare av Thomas a Kempis. Medan han var ung var han rädd
för livet och rädd för att vara sig själv, och han är inte lycklig i den
Dionysosmask han har anlagt. Den bränner honom, och när han dör,
är han ett offer för den glödande och hektiska livsbejakelsen; hans
undergång har — kanske — samma orsaker som de tragiska
katastroferna i Mourning Becomes Electra och Désiré under the Elms.
Det är nog så, att 0’Neills livstro svänger mellan två poler:
livsbejakelsen, som är ett stort och riskabelt äventyr, och den
ensammes ångest inför det liv som är dömt att förintas, hans behov av en
tro, som är förankrad utanför det individuella, av kontakt med
"krafterna bakom livet". Katastroferna i hans diktning kan vara en
projektion av denna ensamma ångest inför den personliga
lyckoupplevelsens intighet. Denna bittra upplevelse ger katastroferna en
mening; men samtidigt är de aldrig definitiva i den betydelsen, att de
ger dramat ett drag av total förintelse: trots katastrofen finns där
alltid en underliggande vitalitet, som lyfter dramat, som ger det
karaktären av utflöde ur krafter, som inte kan förintas.
Det är en modernt formulerad mystik, som på detta sätt tar
dramatisk gestalt; den spänner över både Electra-tragedins
söndersmulande av drömmen om den lyckliga ön och den extatiska
förkunnelsen av livets värde trots den individuella förintelsen i Lazarus
Laughed.
Denna vitala mystik bär upp 0’Neills senare produktion och ger
den dess starka puls. Om Dynamo — ett av de senare dramerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
