Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Jonsson, Thorsten: Monument över livstron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598
Thorsten Jonsson
Interlude, där den freudska familjekonstruktionen är
iögonenfallande. I Stränge Interlude med dess uttalade tankemonologer har
också den psykoanalytiska uppfattningen av det undermedvetna
utnyttjats, även om man på åtskilliga punkter tycker sig se spåren av
en förmedlare: James Joyces Ulysses och de där sida upp och sida
ner återgivna associationsräckorna. I Mourning Becomes Electra
slutligen är det förverkligat, som en av personerna i Stränge
Interlude ironiskt tänker sig: "O, Oedipus, O my king! The world is
adopting you!"
En svensk kritiker har sagt att det "stycket blir troligen trots ali
sin stora dramatiska konst för en snar eftervärld onjutbart och
kommer att inrangeras i litteraturens skräckkabinett som ett exempel på
en förskruvad tidsstämning". Och det förhåller sig inte bara så,
menar han, att alla familjen Mannons medlemmar går och bär på
oidipuskomplex eller dess kvinnliga motsvarighet; det värsta är att
böjelserna inte framställs som omedvetna utan helt får träda upp i
medvetandets dag; sådana fall har den vetenskapliga psykoanalysen
inte inregistrerat. Mot denna värdering kan man dock invända, att
Mourning Becomes Electra inte bara utgör en dramatisk
konstruktion byggd på tanken om Oidipuskomplexen — som ju i och för sig
kan vara hur tvivelaktig som helst — utan också storslaget gestaltar
den revolt mot puritanismen, som visserligen också psykoanalysen i
grunden går ut på, men som framför allt är det väsentliga för
tjugutalets tidsstämning, vilken inte nödvändigtvis behöver kallas
förskruvad.
Upphovet till olyckorna i Mourning Becomes Electra är att en av
de äldre Mannons knutit en förbindelse med en kanakflicka, som
resulterat i sonen Adam Brant. Det är han som inför drömmen om
söderhavsön i släkten, och för den drömmen faller Christine, general
Mannons hustru, och begår äktenskapsbrott med Adam Brant. Det
är hennes revolt mot mannens inflytande: han är puritan och
krigare; av samma skäl som härskarna i Lazarus Laughed har han
ställt sig i dödens och förintelsens tjänst. Men liksom i Désiré
under the Elms går inte revolten att genomföra utan brott; och sedan
följer i den dramatiska cykeln detta långa växelspel mellan
drömmarna om söderhavsöns frid och straffen för de brott, som deras
förverkligande kräver. Denna konflikt mellan puritanism och
livs-bejakelse är i Mourning Becomes Electra väsentligare än det i
Aischylos mantel insvepta psykoanalytiska schemat.
Emellertid är det ju ändå så, att det i denna styckets kärna finns
något som är diskutabelt och som åtminstone till en början verkar
förskruvat. Det gäller alltså kampen mellan blod och jag, mellan
driftsutlevelse och egocentrisk självhävdelse, mellan natur och
civilisation, kampen mellan Dion och William Brown — varför är alltid
problemet ställt på kant hos 0’Neill? Varför är det i dessa dramer
alltid så illa ställt för de människor, som vill "vara lyckliga" — som
det ofta talas om i Stränge Interlude —, att de skall behöva ta till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
