Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12, 15 dec. 1936
- Kinberg, Olof: Kriminalpsykologi och kriminalpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KRIMINALPSYKOLOGI OCH
KRIMINALPOLITIK
Av OLOF KINBERG.
Man brukar i medicinen tala om två principiellt olika
behandlingsformer, en symptomatisk eller palliativ, som riktar sig mot sådana
symptom av en sjukdom, som man är särskilt angelägen att
undanröja, såsom smärtor, rubbningar i sömn och näringstillförsel m. m.
och en radikal eller kausal, där man inte nöjer sig med att försöka
råda bot på vissa symptom, utan strävar efter att undanröja själva
orsakerna till sjukdomstillståndet. Exempel på symptomatisk
behandling är allehanda smärtstillande medel, sömnmedel, åtgärder mot
feber o. s. v.; exempel på kausal behandling är insulinbehandling vid
sockersjuka, alla slag av serumterapi, operativa ingrepp varigenom
man söker avlägsna svulstbildningar o. s. v.
Vid bekämpande av den samhällssjukdom som vi kallar
brottslighet har vi hittills i det hela varit hänvisade till en symptomatisk
behandling. Vi har fått nöja oss med att söka motverka vissa symptom.
Det viktigaste symptomet, farligheten, har vi sålunda sökt
neutralisera genom frihetsstraff vilka under den tid de pågår utgör
åtminstone ett relativt skydd mot farligheten. Detta botemedel har
emellertid många, vad tiden lider mer och mer allmänt insedda svagheter.
En av de största svagheterna är att domstolen när den dömer till
frihetsstraff också bestämmer huru länge behandlingen skall fortfara.
Men eftersom domstolen inte är allvetande, kan den inte förutse om
behandlingens syfte, att förhindra upprepning av brott, verkligen är
nått vid den tidpunkt då behandlingen enligt dess beslut skall
upphöra. Det irrationella i ett dylikt tillvägagångssätt blir särskilt i
ögonen fallande om man tänker sig samma förfarande tillämpat på
medicinens område. Antag att man om en viss sjukdom, exempelvis
lunginflammation, visste att dess varaktighet i genomsnitt är 9 dagar
och därför bestämde att varje människa med lunginflammation skulle
intagas på sjukhus och vårdas där i 9 dagar. Eftersom nu en del
lunginflammationer, kanske just de svåraste, inte sällan kompliceras, som
man säger på läkarespråk, med vissa följdsjukdomar, såsom
lungsäcksinflammation m. m., så skulle 9-dagarsregeln innebära att man i
en mängd fall skulle vara tvungen att skriva ut sådana patienter just
vid den tidpunkt då de bäst behövde sjukhusvården, vilket
naturligtvis skulle betyda att en hel del människor dog, som man skulle
kunnat rädda livet på om de fått stanna så länge det behövts. Härtill
kommer att domstolarna inte alls känner till det medelkvantum
straffarbete som behövs för att bota ett visst brott, eftersom det inte är
brottets abstrakta karaktär, utan brottslingens högst konkreta
personlighet som avgör hur länge han behöver behandlas med
frihetsstraff för att upphöra med att vara farlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:38:36 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1936/0605.html
