Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Kinberg, Olof: Kriminalpsykologi och kriminalpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brottslingens utsikter att efter avslutad kriminalpolitisk behandling
kunna föra ett ostraffligt liv erfordras därjämte en ingående
karaktärsanalys samt en möjligast noggrann och ingående redogörelse
för hans intellektuella utrustning, för beskaffenheten av hans
känslo- och viljeliv, hans moraliska funktioner m. m. Denna
karaktärsanalys måste självfallet röra sig med det vanliga språkets
psykologiska terminologi och sålunda innebära ett angivande av ett antal
vanliga, "normala", själsegenskaper. Jag vill särskilt framhålla att
karaktärsanalysen icke innehåller eller behöver innehålla det material
varpå den psykiatriska diagnosen stödes. Ett karaktärsdrag kan
därigenom att det är ovanligt starkt eller svagt utvecklat vara
patologiskt. Detta är en senare bedömningsfråga. Men själva
karaktärsdraget såsom sådant behöver varken språkligt betyda en abnorm
egenskap eller vara avsett såsom premiss för en psykiatrisk diagnos.
Då och då kan man få se tidningskåsörer och andra citera någon
passus ur en karaktärsbeskrivning av en tilltalad och hånfullt eller
intresserat fråga om där angivna, hos lite var av oss förekommande
psykiska egenskaper skall visa att den tilltalade är sinnessjuk eller
abnorm. Sådant är naturligtvis en ren missuppfattning.
Medan vi är inne på kapitlet missuppfattningar kunde det kanska
vara skäl att med detsamma söka undanröja några andra som är av
större betydelse.
Det talas ofta både i fackkretsar och i pressen om att den och den
brottslingen blivit "straffriförklarad". Detta uttryck är missvisande.
När en brottsling blir straffriförklarad betyder detta nämligen
alldeles inte att staten därmed avstått från att reagera mot honom. I
själva verket innebär den s. k. straffriförklaringen i de allra flesta
fall — och i varje fall där den som begått brottet kan anses vara i
märkbar grad farlig — att straffet utbytts mot en s. k. skyddsåtgärd,
d. v. s. omhändertagande på annat sätt och på annan plats än å
straffanstalt. Skyddsåtgärden består till en början i ett intagande eller
kvarhållande på något av fångvårdens sinnessjukhus i avvaktan på
att plats kan beredas på något av statens vanliga sinnessjukhus.
Endast i ett mindre antal fall, där det av utredningen framgår att
brottet är obetydligt och att någon farlighet inte kan anses föreligga,
blir den tilltalade omedelbart efter straffriförklaringen frigiven. Det
är lätt att inse att den på straffriförklaringen följande
skyddsåtgärden, vilken enligt sakens natur inte är tidsbestämd, för flertalet
tilltalade ter sig såsom en mindre gynnsam följd av brottet, då den i
de flesta fall innebär att ett tämligen kortvarigt frihetsstraff (det
övervägande flertalet frihetsstraff ligger avsevärt under 1 år)
utbytes mot ett omhändertagande på fängelsehospital eller allmänt
hospital under en tid vars slut icke är på förhand känt. I regel är för
brott tilltalade personer också, om de är så pass psykiskt utrustade
att de själva förstår sitt läge, högst angelägna om att inte bli
förklarade sinnessjuka, utan i stället få sitt straff. Undantag från denna
regel utgör praktiskt taget endast sådana tilltalade som har att räkna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
