Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 15 dec. 1936 - Kinberg, Olof: Kriminalpsykologi och kriminalpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användande av kriminalpsykologiska undersökningsmetoder påvisa att den
tilltalade är sinnessjuk eller höggradigt abnorm och därför i behov
av hospitalsvård eller att han eljest på grund av sin
sinnesbeskaffenhet är farlig och opåverkbar genom vanlig straffbehandling. Härmed
blir den dömande myndigheten underrättad om att den
kriminalpolitiska åtgärden bör vara en skyddsåtgärd, vilket betyder icke blott en
lämpligare utan också i regel en mera ingripande behandling än straff.
Å andra sidan kan den kriminaipsykologiska utredningen öka
rättsskyddet för den enskilde genom att påvisa att den brottsliga
gärningen är ett utslag av själssjukdom som behöver vård på sjukhus
och inte inspärrning på tukthus, att den tilltalade i själva verket inte
är någon brottslingsnatur och att en mildare behandling, exempelvis
villkorlig dom därför är på sin plats eller att han på grund av sin
sinnesbeskaffenhet i själva verket icke varit i stånd att begå det brott
för vilket han varit tilltalad (exempelvis på grund av okunnighet om
handlingens natur).
Att samhällsskyddet skulle kunna väsentligen förbättras, d. v. s.
brott i en mängd fall förebyggas, om domstolarna lade sig vinn om
att kriminalpsykologiskt förstå de tilltalade, därom lämnar fall som
för undersökning intagits på Rättspsykiatriska kliniken gång på
gång upplysning. Ännu så länge är hos många domstolar
föreställningarna "brott — straff" så fast förenade, att när en
brottsling står tilltalad för någon lagstridig handling, den första tanke som
uppstår hos vederbörande domstol är: "Vilket straff skall han ha?"
Straffet betraktas alltså som en nödvändig och självfallen följd av
brottet. Genom denna daning av föreställningarna "brott — straff"
förhindras att andra nyttiga tankar aktualiseras hos vissa domare.
Dessa gör sig sålunda inte frågorna: "Är det över huvud taget
lämpligt att straffa i detta fall? eller "Erfarenheter från liknande fall
synes visa att straff för denna brottsling är gagnlöst, vad skall man
då göra i stället?"
På grund av denna stereotypering i tänkandet kommer sålunda
frågan vilken behandlingsform som i det givna fallet skulle ha de
största utsikterna att leda till målet ofta inte att bli ställd, utan domstolen
klämmer till med ett efter vanliga straffmätningsregler passande
antal års och månaders straffarbete, vilket har till följd att brottslingen
efter strafftidens slut måste frigivas, oavsett vilka faror detta kan
innebära för andra människors säkerhet. Utom beträffande villkorlig
dom och tvångsuppfostran förutsätter användningen av skyddsåtgärd
(hospitalsvård, förvaring av vissa abnorma, internering av vissa
återfallsförbrytare, alkoholistvård för vissa alkoholister som vid brottets
begående varit sinnessjuka, men vid domens avkunnande inte längre
är det) att domstolen förordnar om undersökning av
sinnesbeskaffenheten hos den tilltalade. Sker detta inte, så är därmed anlitandet av
dessa skyddsåtgärder omöjliggjort. Ehuru domstolarnas
uppmärksamhet under senare år i stigande utsträckning riktats på sambandet
mellan abnorm och sjuklig sinnesbeskaffenhet och brott, vilket haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
