Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Beyer, Nils: Den harmlösa teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den harmlösa teatern 39
väntar på sin svenske regissör. Där är Friedrich Wolf, Cyankaliums
författare, som med sitt nya, högresta och mogna skådespel Professor
Mamlock vänt sig mot de antisemitiska pöbelinstinkterna i tiden. Där
är ryssen Sergej Treitjakov med sitt våldsamma agitationsstycke Ryt,
Kina! och norrmannen Nordahl Grieg med sitt mästerliga
krigsdrama Vår ära och vår makt. Det sistnämnda stycket, som gjort
succés i Norge och även givits i Göteborg, där det dock efter
Handelstidningens obegripligt sura recensioner lades ned för tidigt, har
inköpts av Dramaten, som emellertid ännu inte kommit sig för med
ett uppförande.
Det borde dock vara en hederssak för teatrarna i ett demokratiskt
land att åtminstone någon gång upplåta sina fria scener för den stora,
landsflyktiga tyska dramatiken, även med risk att en flock hel- eller
halvnazistiska pundhuvuden skulle finna sig kränkta i sina heligaste
politiska vidskepelser. En sådan djärvhet synes emellertid vara
för mycket begärt av våra teaterdirektörer. I stället låta de tiden
gå ifrån sig, ovetande om att all betydande dramatik av begynnelsen
varit tidsbunden och tendentiös, och se sin högsta uppgift i att ge
klassisk dramatik, oförarglig litterär underhållning och lätt,
"harmlös" förströelse, inte sällan med huvudvikten lagd på en populär
stjärna och med uppgifter i programhäftet om vilka firmor som
levererat primadonnans toaletter. Pjäser som sätta problem under debatt
och politiska agitationsstycken tas upp endast under den
förutsättningen, att de äro minst femtio år gamla: tidsgränsen markeras av
arbetarrörelsens definitiva tillkomst, då 80-talets världsförbättrarbråk
från liberalismens ideella revolt utvecklade sig till praktisk politik,
grundad på massornas uppvaknande till socialt klassmedvetande, och
därigenom blev på allvar riskabelt för en privilegierad bourgeoisi.
Det initiativ, som Dramatens chef, Olof Molander, i höstas tog
med ett par folkföreställningar på Auditorium, är därför i och för
sig synnerligen förtjänstfullt. Framtiden får emellertid utvisa, om
och på vad sätt planen kan fullföljas. Första förutsättningen för en
lyckosam fortsättning är i varje fall, att en romantisk tablåkonst med
moraliserande tendens sådan som Gösta Berlings saga ersättes med
en levande, modem dramatik, där de breda massorna finna uttryck
för sina egna ideal och instinkter.
Det kan under sådana förhållanden låta som en motsägelse, att
Dramaten inledde höstsäsongen i Stockholm med ett skådespel av
Bernard Shaw, den gamle frifräsaren, som alltid satt en ära i att
vara en marktschreler, och vilkens hela dramatiska diktning varit ett
fälttåg mot romantiken och överklassfördomarna. Men hans nya,
halvt realistiska, halvt symboliska komedi Miljonärskan, som teatern
valt för att celebrera den store socialistiske nobelpristagaren, blev
tyvärr endast ett undantag, som bekräftar regeln. Inte heller hör det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
