Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Beyer, Nils: Den harmlösa teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den harmlösa teatern 45
behag. Det är en idyll, så menlös att den bräker, och så till vida
blev pjäsen onekligen en krona på den verklighetsflykt, som i våra
dagar utmärker teatern.
Det var en tid, då Henrik Ibsens namn flög över världen. Från
slutet av 1870- och i början av 1880-talet var den gåtfulle
norrmannen Europas mest läste och omdebatterade författare, vilkens
skådespel mottogos med samma spänning som en atlantflygning eller en
fursteförlovning i våra dagar. Förklaringen till denna enastående
förmåga att väcka andarna är, att Ibsen inte blott var en genial poet
utan även en tänkare, som satte sin tids stora, aktuella problem
under debatt på scenen. Han levde mitt i samhället, vars livsfunktioner
han spårade ända ut i deras finaste pulsslag, och han hade ett
moraliskt patos som kom honom att betrakta kapitalismens värld med en
innerlig vedervilja. Socialist blev han likväl aldrig: i den lilla norska
kråkvinkel, omramad av fjäll och hav, där han mottog sina
livsavgörande ungdomsintryck och som sedan stått modell för hans
sam-hällsdramer, existerade inget modernt industriproletariat och
följaktligen inga förutsättningar för en socialistisk rörelse. Därigenom
saknade Ibsen nyckeln till de sociala problemens lösning och kunde som
diktare endast ställa problemen: Jeg sp^rger kun, mit kald er ej
at svare.
Trots tidsavståndet är det dock alltid en glädje att se Ibsen spelas,
och den gångna säsongen har bjudit på inte mindre än två av hans
yppersta skådespel. Början gjordes av Vasateatern, som efter sin
start under fru Martha Lundholms ledning med den lilla
skämtsamma småsaken Skolka skolan, ett wienlustspel av författarfirman
Stefan Bekéff och Adorjan Stella, tog upp Vildanden med Gösta
Ekman i Hjalmar Ekdals roll. Skådespelet blir i allmänhet
missförstått genom kritikernas envishet att identifiera Ibsen och den gamle
världskloke cynikern doktor Relling, som förklarar, att
genomsnittsmänniskan måste ha sin livslögn för att inte gå under. Ingenting
tyder på att detta var diktarens egen mening. Vad är då innehållet
och innebörden i Vildanden?
Den gamle, avdankade löjtnant Ekdal har en gång varit
kompanjon med den mäktige fabriksägaren Werle, men på grund av olaglig
skogsavverkning har han fått gå i fängelse och mista
löjtnantsgalo-nerna. Nu lever han som ett försupet vrak i minnenas skenvärld: på
en gammal dammig vind har han gjort ett förtvivlat försök att
rekonstruera sin ungdoms vildskog, där han går och knallar med en
liten pistol bland sina höns, sina kaniner och sin dyrbara, skadskjutna
vildand — symbolen för hans förkvävda frihetslängtan. Han har
emellertid också en son, Hjalmar Ekdal. Fotograf till yrket har
denne fått sin utbildning bekostad av den gamle Werle, som likaledes
skaffat honom hans hustru, en f. d. tjänsteflicka i det werleska huset.
Men så råkar han ut för de pinsamt ömma omsorgerna av gubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
