Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Beyer, Nils: Den harmlösa teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 Nils Beyer
Werles son, en ung, överspänd idealist, som med sina "ideella krav’"
vill vrida världen och särskilt familjen Ekdals tillvaro rätt igen. Mot
honom står Relling med sin torra livslögnsfilosofi och mellan dessa
tumlar den arme Hjalmar Ekdal, krampaktigt bemödande sig om en
"ideell" livsföring och ständigt glidande tillbaka i sin naturs
medfödda bekvämlighet.
Det som spetsar till tragiken är emellertid Hjalmar Ekdals
upptäckt, förmedlad av den beskäftige sannningssägaren Werle junior,
att hans hustru varit älskarinna åt fabrikör Werle, och att det i
själva verket är denne som är far till hennes lilla dotter. Det tar en
ända med förskräckelse: det brådmogna barnet går ut i "skogen"
på vinden och skjuter sig i hjärtat för att rädda sin "far" från
förkrosseisen. Så småningom torde han också hämta sig, om man får
tro den oförbätterlige skeptikern Relling, men hans hem är i alla fall
ödelagt.
Jag kan inte se annat än att detta skådespel är en frän uppgörelse
med det företagarvälde, som under förra århundradet drog in även
det lilla avlägsna Norge i sin sfär. Det är den gamle Werle, en
modern kapitalist, utrustad med pengarnas allmakt, som bär ansvaret
för den ekdalska familjens olyckor. Det är han, som, moraliskt
medansvarig för skogsskövlingen, låtit löjtnant Ekdal bli fast, medan
han själv slingrat sig undan och mutar sitt samvete genom att låta
f. d. kompanjonen gå som renskrivare på sitt kontor. Det är han,
denne man, omkring vilken de fina kammarherrarna kretsa men i
vilkens hus man sitter tretton vid bordet, som redan i förväg skövlat
den unge Ekdals familjelycka genom att under välgörenhetens mask
gifta ihop honom med den kvinna, som han själv velat bli av med.
I det kapitalistiska samhället förgiftas de mänskliga värdena, bli
idealen lögner, sanningssägarna dårar och cynikerna de enda kloka, det
är den inre meningen i skådespelet. Så avslöjar sig den store
norrmannens berömda "gåtfullhet" väsentligen som en produkt av de
borgerliga kritikernas omedvetna hämningar, som skymt deras ögon för
den radikala tendensen i hans dramer.
Framförandet fick naturligtvis sitt huvudsakliga publikintresse
genom Gösta Ekmans Hjalmar Ekdal. Typen hör till humorns klassiska
figurer, bland vilka den gott och väl uthärdar en jämförelse med don
Quijote och Falstaff. Gösta Ekman hade försökt sig på en förnyelse,,
där det uppblåsta och löjeväckande i gestalten hade fått vika för det
naiva och rörande. För övrigt minnes man från det i stort sett goda
spelet Nils Wahlboms löjtnant Ekdal, en hemsk och gripande vålnad,
och den lilla mirakulösa Vi veka Linder, som gjorde en förblufifande
illusorisk fjortonåring av den stackars dottern. Till facket egentligen
dansös kommer den unga skådespelerskan med all säkerhet att låta
tala om sig i framtiden.
Om Ibsen trots sin revolutionära grundsyn på det borgerliga
samhället aldrig förstod stämningarna inom den undertryckta klassen,
hade han däremot ett lyhört öra för stämningarna inom det under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
