Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Beyer, Nils: Den harmlösa teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den harmlösa teatern 47
tryckta könet. För den radikala kvinnorörelsen på 80-talet blev Ett
dockhem det förlösande ordet genom sitt angrepp på det borgerliga
samhällets heligaste institution, familjen, som är byggd på mannens
ekonomiska och andliga förmynderskap över kvinnan. Nora är den
bortklemade dockan, som leker med livet och inte förstår mycket
av det, tills den brutala konfrontationen med dess hårda realiteter
förmår henne att strama upp sig, ta sitt parti och riva itu den
lögn-väv, som spunnits omkring hennes ombonade tillvaro. För visso är
hon inte något modernt kvinnoideal, då hon överger sin man och sina
tre små barn för att gå ut och söka "det stora underbara", men att
det fortfarande finnes liv i henne, det visade Komediteaterns
föreställning, som därigenom blev en av säsongens intressantaste. Sedan
får man kanske ha överseende med att pjäsen huvudsakligen tagits
upp för att ge Alice Eklund en glansroll, och att teatern omedelbart
före och vid sidan av denna feminismens höga visa funnit lämpligt att
ge det kuriösa antifeministiska lustspelet Kanal jer.
I motsats till Vildanden hade Ett dockhem fått en tidstrogen
uppsättning med en småborgerlig salong i 80-talsstil och herrar i bonjour
och damer i turnyr. Alice Eklund gjorde också en strålande Nora,
som visade att det hos denna berömda comedienne finnes virke till
mera seriösa uppgifter än dem hon hittills i allmänhet fått, samtidigt
som föreställningen i sin helhet väckte en vemodig erinran om flydda
tider, då teatern verkligen var en faktor att räkna med i det sociala
och kulturella livet.
Blancheteatern har under säsongen odlat sitt intresse för
anglo-sachsisk dramatik med ett engelskt lustspel. Getingboet av G. S.
Do-nisthorpe, och ett amerikanskt problemdrama. De oskyldiga av Lilian
Hellman. Med särskilt det sistnämnda skådespelet kan teatern sägas
ha anknutit till den uthålliga, mångåriga och allvarliga kamp, som
den fört mot puritanismen i Amerika.
De oskyldiga är emellertid en liten stark sak, buren av en levande
indignation. I en privatskola för flickor finnes det bland eleverna
en hysterika, en gemen, förljugen unge, som för att hämnas förmenta
oförrätter sprider ut att de båda föreståndarinnorna leva i ett s. k.
otillbörligt förhållande. Några ord, uppsnappade bakom en dörr,
sätter fantasin i gång, det blir en parodisk domstolsaffär, byggd på ett
par minderårigas oansvariga vittnesmål, och på några månader brytes
de båda kvinnornas livsverk ned. Den heta tonen i stycket tyder på
att det ligger ett verkligt fall bakom, något som säkerligen bidragit
till att skådespelet blev en större succés på Broadway än vid Västra
Trädgårdsgatan. Framförandet var eljest mycket förtjänstfullt med
framför allt Mimi Pollaks intensiva tolkning av problembarnet.
En större konstnärlig framgång hade dock teatern med ett
urgammalt kinesiskt stycke. En dotter av Kina, som upptecknats på engelska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
