Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Litteratur - Stadius: Kampår och brytningstider i svenskt kulturliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
Uno Stadius: Kampår och brytningstider i svensikt kulturliv. Minnen
från Sverge. Eklunds förlag 3:25.
För 30 år sedan stod striden het omkring en stridens man, som
kommit över från Finland. Hans namin var Uno Stadius. Som ung
student blev han intresserad för folkbildningsarbetet och ägnade sig
under en hel del år åt detta, men tsarismien gillade icke mycket mera
folkbildningsnitet än radikal politik och Stadius nödgades lämna sitt
fosterland. Han kom över till Sverge och blev först samskolerektor
i Småland men trivdes icke riktigt gott med denna stillsamma
verksamhet utan begav sig 1905 till Dalarna, där en märklig kulturell
väckelse drog fram som en frisk vind. Där funnos en rad frimodiga
krafter, Zorn, Gustav Ankarcrona, Karl-Erik Forsslund m. fl., som
stodo i spetsen för de stora ungdomsmötena och gåvo stimulans åt
framstegssträvandena. I Västerbergslagen valdes Bernhard Eriksson samr
ma år som socialdemokratisk riksdagsman vid 27 års ålder. Stadius
höll en rad folkhögskolekurser och introducerade därmed denna form
för bildningsarbetet i Sverge. Prästerna sågo med misstänksamma
blickar på den eldige finnens verksamhet, men folket, ungdomen
strömmade till och även många gamla aktade kommunalmän gåvo rörelsen sitt
stöd. Dessa kurser gåvo impulsen till två fasta folkhögskolor i
provinsen, Mora — som startades med Zorns stöd — och Brunnsvik.
Stadius blev den förste föreståndaren för Brunnsviks folkhögskola.
Det uppstod emellertid en fruktansvärd storm omkring denina
bildningsanstalt. Den ledande treklövern Stadius, Forsslund och
Ankarcrona, ansågs på konservativt håll vara särdeles farliga radikala och
gudlösa personer, och när den reaktionära pressen satte igång en stor
förföljelsekamp mot »socialistskolan» gick den miste om beräknade
stats- och kommunala anslag. Som bekant levde den igenom ändå
tack vare det stöd skolan fick av folkrörelserna i landet. I den
bedrägliga förhoppningen att stormen skulle bedarra om Stadius, som i
högerpressen kallades rysk undersåte, lämnade föreståndarskapet lät
han förmå sig att dra sig tillbaka och blev därmed en farande sven
i vårt land under flera år. Han fortsatte sina flyttande
folkhögskolekurser och höll föreläsningar, framför allt för nykterhetssällskapens
räkning men möttes hela tiden av förföljelser, som nu efteråt te sig
hart när obegripliga. Han vägrades svenskt medborgarskap, ehuru han
verkat här i landet — på det politiskt neutrala folkbildningsfältet —
utider åtskilliga år. Skammen för detta vägrade medborgarskap, som
upprörde hela den framstegsvänliga opinionen, drabbar den Lindmanska
regeringen, som lät påverka sig av de ofördelaktiga uppgifter om
Stadius, som spriddes av den reaktionära pressen. De mest befängda
osanningar serverades om Stadius — påståenden om obetalda skatter
hörde till de oskyldigare — och det skrevs spaltvis i alla tidningar
för och emot hans upptagande som svensk medborgare. När till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
