Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 13 jan. 1937 - Litteratur - Stadius: Kampår och brytningstider i svenskt kulturliv - Valentin: Antesimitismen i hiistorisik och kritisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 51
sist [högerregeringen gav efter för det ovederhäftiga skallet återstod
för Stadiuis ingenting annat än att återvända till Finland, där
förhållandena under tiden lyckligtvis blivit något hyggligare. I Sverge hade
han blivit godtemplare och han återinförde godtemplarorden i sitt
hemland samt verkade en tid som dess chef. Han var även några år
föreståndare för den statliga nykterhetsbyrån i Finland. Med Sverge
uppehöll han under hela sin levnad god kontakt och kom ofta över
för att medverka i nykterhetsrörelsen.
Stadius avled i början av 1936. Det sista manuskriptet till hans
bok anlände till Stockholm samtidigt som budet om hans död. Hans
bok erbjuder stort intresse. Den belyser ett skede i den svenska
kulturkampen, som man förvånas att finna icke mera än 30 år tillbaka.
Kampår och brytningstider är den adekvata titeln på Stadius posthuma
verk, det var verkligen kampår och brytningstider. Stadius berättar
en episod, som är nog så belysande. Han hade övat in sångkurser vid
folkhögskolekurserna och midsommaren 1906 hade han anordnat en
stor sångarstämma i Mora. I programmet ingick bl. a. konsert i
kyrkan, och Stadius skulle dirigera. Men prosten hotade att stänga
kyrkan, om den farlige finnen iinsisterade på att leda sången.
Landshövding Holmqvist, som annars gillade Stadius, föreslog att en
musiklärare från Falun, som var tillstädes, skulle övertaga ledarskapet, detta
för ett undvikande av skandal och Stadius gick med härpå — men
sångkörerna vägrade. Utan Stadius som dirigent sjöngo de icke. Då
vinkade Anders Zorn till sig sin dräng och viskade något till honom,
varpå mannen ilade bort. Om en stund kom han tillbaka och då sade
Zorn: kyrkan kan icke stängas — drängen hade på order av Zorn
tagit vara på kyrknyckeln! Men prosten stod i kyrkdörren när man
skulle marschera in och ville hejda Stadius. Då vräkte en av
kyrkvärdarna undan prelaten och sade till honom att om han icke trivdes
med morafolket, som ville råda över sin egen kyrka, så kunde han
ge sig därifrån. Och konserten hölls.
De kulturbilder Stadius givit visa, att framstegskampen var hård.
Det är nästan underligt att tänka sig att det blott är 30 år sedan
situationen var sådan som framgår av den intressanta boken. Vårt
lands kulturklimat har blivit ett helt annat på de tre decennierna. De
som voro med och bröto vägarna, dikade och dränerade marken,
förtjäna mycken heder och aktning. För dagens släkte är det icke
utan värde att läsa om hur de hade det. Åson.
Hugo Valentin: Antesimitismen i historisk och kritisk belysning. Gebers
Kr. 7:50.
Utan tvivel är docent Valentins arbete ur många synpunkter för-^
träffligt. Det är späckat med fakta ur judehetsens historia, och
perspektivet är klart: från antiken och fram till våra dagar har judar’na
fått tjänstgö-ra som ofrivilliga åskledare, när de sociala ovädren dragit
fram över länderna. Varje person med ett uns av reflexionsförmåga
inser ju också att det är judarnas behandling under reaktionära epoker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
