Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Nilsson, Magnus: Omkring brottets problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Magnus Nilsson
vad en 12-åring bör ha; den nyss citerade Thomson uppger att av
fångar som dömts för mordbrand voro i hans fängelse mer än
hälften intellektuellt undermåliga och till nästan exakt samma resultat
kom doktor Goring; Tippel fann bland sina klienter (minderåriga
förbrytare) ej mindre än 67 procent behäftade med intellektuella
defekter o. s. v. Till enahanda slutsatser synas de allra flesta som
företagit undersökningar på sagda område ha kommit.
Detta förhållande bör inte förvåna någon. Först och främst kan
det för den på huvudets vägnar vanlottade bli svårt att avgöra vad
som är orätt eller ratt i en situation som kräver ögonblickligt
ställningstagande. Och sådana situationer ges, tyvärr. Men långt större
betydelse har det säkerligen att dumheten så starkt beskär individens
möjligheter att på ett hederligt sätt klara sig i den hårda kampen
för tillvaron; därigenom tvingas denne att gripa till ohederliga
metoder, främst tjuveri (vilket ofta sedan leder till andra brott). I
samma riktning verkar det också, att han icke är i stånd att tillfullo
fatta och förstå konsekvenserna av sina handlingar. "J^g* uiåste
tillstå, att där jag väntat stöta på en rå och brutal människa i regel
träffat en stillsam, medgörlig och t. o. m. godmodig imbecill"/, säger
en känd tysk forskare på området, dr Aschaffenberg.
Men det är givetvis icke intelligensen ensam — åtminstone icke om
man tar ordet i dess vanliga bemärkelse — som bestämmer över en
persons handlingar. Drifter och instinkter, d. v. s. vad vi i dagligt
tal kalla för ’’känslorna" ha väl ännu större betydelse därvidlag än
vad det rena förståndet har, och det är en känd sak att ju svagare
intellektet är hos en individ desto mera ha drifterna att säga till om
— enstaka undantag upphäva icke regeln. Intellektets uppgift är att
kontrollera och hämma de senare. Det är deras motvikt, så att säga.
Undersökningar ha också givit vid handen att ett illa balanserat
känsloliv är mycket vanligt hos fängelsernas stamkunder. De sakna
andlig jämvikt. Vid en undersökning av 8,000 fångar i Rom visade
det sig att över hälften (4,346) företedde grovt psykopatiska drag.
873 voro epileptiker, 500 neurasteniker, 1,187 företedde degenerativa,
1,104 alkoholistiska symtom etc. Vid en undersökning av 400
mördare fann man epilepsi i 137 fall, neurasteniska tillståndsbilder
i 175 fall, degenerativa psykopater i 45, schizofrena i 4 och
psykas-teniska i 6 fall. Vid en annan undersökning (i Österrike) omfattande
302 vane- och yrkesförbrytare befunnos 83 procent vara mer eller
mindre psykopatiska, och av 131 vaneförbrytare intagna på
Ludwigs-bergs straffanstalt voro 88 procent psykopater. O. s. v., o. s. v. Inför
sådana siffror kan ingen förnuftig människa förneka sambandet
mellan sjukdomen och brottsligheten. Fångarna sakna ingalunda vad
man vanligen kallar vekare känslor: många av dem äro mycket
sentimentala och älska barn och djur, och man har gjort den
iakttagelsen i fängelserna att barn, tama fåglar och t. o. m. råttor ha haft en
förbluffande makt att hålla eljes häftiga och bångstyriga fångar i
schack. Det är den själsliga balansen som saknas. Och ett ögonblicks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
