Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Nilsson, Magnus: Omkring brottets problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omkring brottets problem 105
överilning kan växla en människa in på fel spår för hela hennes
återstående liv.
Även rent fysisk undermålighet och kroppsliga defekter bli av
delvis samma orsaker som de andliga bristerna orsak till att individen
spårar ur. "Defekt fysik och defekt mentalitet ge upphovet till
flertalet brott" säger Thomson, som också uppger att — med undantag
av för svikligt förfarande dömda — de i fängelser internerade voro
i genomsnitt mindre och lättare än den laglydiga delen av
befolkningen och att barnen på de s. k. förbättringsanstalterna överhuvud
taget voro ett par centimeter kortare och ett par kilo lättare än andra
barn i motsvarande ålder.
Att fysisk undermålighet kan leda till brott kan se besynnerligt ut
i första ögonblicket, men ser man närmare på saken finner man det
icke underligt alls. Om den som är svag eller lytt är hänvisad att
försörja sig med kroppsarbete räcka ej hans krafter till; han orkar icke
följa med i galoppen och detta betyder ofta — så som arbetet
merendels är organiserat i våra dagar — att han vräkes åt sidan som
"sekunda arbetskraft" För en sådan återstår sedan knappast annan
utväg än att söka slå sig fram på näringsfång som äro mer eller
mindre tvivelaktiga från moralisk och rättslig synpunkt sett.
Dessutom tvingas den svage som råkar i handgriplig strid med en
i fysiskt avseende bättre rustad motståndare att för att värja sig
använda tillhyggen som äro livsfarliga, såsom knivar, skjutvapen etc.
Mördarna äro därför ingalunda till övervägande del jättar och
atleter utan rätt ofta ganska klena individer.
Som synes av ovanstående avviker verklighetens bov högst
avsevärt från de dåliga kriminalromanernas genialiske, beslutsamme,
starke och hårde bov, ett rovdjur med en uppfinnares hjärna. Den
sistnämnde är en mycket sällsynt företeelse, ja fråga är om han ens
existerar. (I ett aktuellt fall som tycks jäva detta tvivel är det väl
mera en sällspord hasardartad fräckhet än genialitet som är det
utmärkande.)
Då således förbrytaren antingen är ett offer för vidriga yttre
omständigheter eller för sin egen undermålighet — ådragen eller ännu
oftare ärvd — eller för båda dessa omständigheter tillsammans är
det lätt att förstå att straffet så sällan får den avsedda effekten utan
snarare en motsatt verkan. Att en fäng^elsevistelse eller något slag av
kroppsstraff skulle skänka bättre andlig balans eller skärpa
intelligensen eller stärka de kroppsliga och andliga förmögenheterna eller
i övrigt öka vederbörandes chanser att slå sig fram i livet är väl en
absurd tanke. Långt sannolikare förefaller det att deras verkan skall
bli av motsatt slag — och i den riktningen pekar också erfarenheten.
Som väl envar vet har straffet utmätts med olika frikostighet under
olika tidevarv: under den ena perioden har man slösat med fängelse,
tortyr, stympningar och dödsstraff, under den andra har man varit
något mera sparsam med dessa medikamenter–och det märkliga är
att effekten synes ha stått i omvänd proportion till frikostigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
