Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Åström, O.: Den tyska kyrkans läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 O. Åström
union var ett försök att ena calvinism och luterdom men
resulterade blott i uppkomsten av en ny falang. Det blev den borgerliga
idealismen — vad som ovan kallats det romantiskt-liberala
betraktelsesättet — förbehållet att åstadkomma den ståndpunkt som kunde
ena alla tyskar. Farligare än direkt attack var denna riktnings
förstulna urholkande av kristendomen. Bismarcks kulturkamp mot
katolikerna fördes i dess tecken. Weimarrepubliken hjälpte visserligen
fram katolikerna men trängde undan de evangeliska i förbittrad
opposition. Evangelisk-nationell blev bindestrecket utan vilket en
rätt-trogen protestant icke kunde tänkas. Å andra sidan
komprometterades katolikerna givetvis av sin regeringsställning oaktat deras
stora sociala bedrifter. Det som enade oppositionen återigen var icke
protestantismen utan nationalismen — av skilda kulörer, dit hörde
också katoliker. Då nu Hitler segrat fanns som Gurian framhåller
ingen anledning för staten att ingripa mot den högst lojala
evangeliska kyrkan. Det var de "tyska kristnas’’ nit under Hossenfelders
ledning som sökte införa de nya politiska principerna också på
kyrkans område. Första steget var de kyrkliga valen sommaren 1933,
då de ’’tyska kristna" med partiapparatens hjälp erövrade en väldig
majoritet. Ludvig Muller utnämndes till riksbiskop, dr Jäger till
statskommissarie för Preussen. Men de tyska kristna komprometterades
genom det berömda sportpalatsmötet 1933 då under evangelisk
täckmantel klart antievangeliska satser predikades. Gruppen gick nu starkt
tillbaka och var egentligen ur spelet som politiskt verktyg. Ledaren
Hossenfelder måste avgå. Den viktiga Landesgemeinde Thiiringen
trädde i sluten trupp ut ur de tyska kristna. Man skulle nu väntat
att kyrkan fått vara i fred, i enlighet med den förklaring som
kyrkomötets president von Pechmann avgett redan våren 1933, av
innehåll att ingen som helst anledning förefanns att ändra kyrkans
författning. Det skulle komma annat. Sommaren 1934 utfärdades en
ny revolutionerande författning för kyrkan. Då hade redan våren
1934, delvis på Martin Niemöllers initiativ, oppositionen samlat sig
till motangrepp i och med ’bekännelsekyrkans första synod i Barmen,
i en sedan gammalt pietistiskt färgad trakt. Synoden upprepades på
hösten i Dahlem, där en förmedlande linje Marahrens segrade. Och
en rad liknande möten ha sedan följt, det sista i Bad Oeynhausen
i februari i fjol. De många spänningsförhållandena inom
bekännelsekyrkan (mellan lutherdom och calvinism, mellan konservativa och
liberala, mellan extremister och kompromissmän) ha inte nått någon
synbar lösning. Staten åter paraderade med Kerrls utnämnande till
riksminister och därefter senast med inrättande av de bekanta
kyrkoutskotten, tydligen avsedda att verka försonande och delvis även så
mottagna.
I vilken anda går då den nationalsocialistiska staten till storms mot
kyrkans positioner? Man torde kunna säga att den direkt bygger
på det ovan utvecklade romantiskt-liberala betraktelsesättet.
Kyrkan betraktas med aktning såtillvida som den synes främja en posi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
