Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 10 febr. 1937 - Åström, O.: Den tyska kyrkans läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tyska kyrkans läge 115
gram sökte förena Berlins arbetare men trots en stark personlighet
tragiskt nog inte var vuxen den vilda tiden utan i stället måste hissa
andra signaler och blev det antisemitiska småfolkets uppburne
hövding. Hans närmaste efterföljare var den berömde Friedrich
Nau-mann, som sagts vara sin tids största politiska karaktär i Tyskland.
Som fattig präst i Frankfurt am Main kom han i livlig beröring med
storstadens nöd och stod tidvis socialdemokratin mycket nära. Med
hjälp av ett antal begåvade och orädda meningsfränder försökte han
dock styra egen kurs i och med det nationalsociala partiet, men dess
livstid blev icke ens tio år och det skördade inga lagrar. Naumann
själv måste övergå till de frisinnade, några av hans meningsfränder,
så Max Webers gode vän prästen Paul Göhre och den oroliga
skriftställaren Max Maurenbrecher, inträdde i stället i socialdemokratins
led utan att kunna utöva någon nämnvärd inverkan på ett parti där
en Kautskys exegetiska dogmer godtogos utan kritik. Kautsky
gjorde — felaktigt — Jesus av Nasaret till en social revolutionär men
drog därav icke den slutsatsen att kristendomen alltså vore av värde
för ett radikalt parti utan anslöt sig tvärtom till den
romantiskt-libe-rala uppfattningen att den vore något förlegat.
En annan utväg för kyrkan är att energiskt fasthålla vid de
evan-geliskt-reformistiska grundsatserna och avvisa den senare
utvecklingen. Detta är den väg som beträtts av den ryktbara Karl Barth och
hans anhängare. I Sverge representeras riktningen av de
inflytelserika lundensiska teologerna. I Tyskland har riktningen fått ett gott
uttryck i bekännelsekyrkans tidskrift "Den nya kyrkan". Där
förekom i våras en artikel vars författare strök ett brett streck över
hela den efterreformistiska utvecklingen och särskilt över den tyska
idealismen och Schleiermachers skola, som förlade gudsbeviset till
människans eget samvete och därmed gjorde varje objektiv religion
omöjlig, vilket i själva verket fört rakt fram till Nietzsches
övermänniska och nationalsocialismens tro på blodets kriterium. Det kan
dock knappast ges annan mening om denna uppfattning än att den
betecknar uppgivandet om inte av annat så dock av en god del av
de former i vilka det sista århundradets kyrkliga liv avspeglat sig.
Med andra ord — under det att Naumann hoppades på offensivens
möjligheter inställer sig barthianismen medvetet på defensiven. Det
har likväl föga gagnat, ty det utmärkande draget i den tyska
kyrkostriden är att statsmakten befinner sig på krigsstigen och att kyrkan
endast tvekande försvarar sina ställningar. Denna synpunkt
fram-hålles i ett mtressant arbete om striden, katoliken Waldemar Gurians
Der Kampf um die Kirche im dritten Reich, Vita nova Verlag,
Lu-zern 1936, vars synpunkter här skola refereras.
Gurian framhåller hur statens försök att ena de tre stridande
konfessionerna katolicism, calvinism och luteranism är ett
genomgående drag i tysk historia. Redan den store kurfursten företrädde på
1600-talet av politiska skäl en calvinistisk linje som blev luterdomen
till förtret. Fredrik Wilhelm III :s 1817 inaugurerade preussiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
