Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 4 mars 1937 - Svanberg, Victor: Dör vår lyrik?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dör vår lyrikf 155
Ebbe Linde och Ebbe Reuterdahl äro de två ytterligheter, mellan
vilka vår poesi svänger. Pendelslagen äro just nu oroliga.
Jämvikten är störd, men pekar visaren mera åt något håll, så är det bakåt.
Kännetecknet för 1930-talet som poetisk period är försöket att pressa
in nytt innehåll i gammal form.
En lek med rim, visserligen ej pekoralistisk som Reuterdahls men
hjärtligt intetsägande, finner man i Ragnar Holmströms ’’Dårarnas
park". Holmström är en övad och på sitt sätt vederhäftig prosaist.
Hans poesi är däremot rena dilettantismen. Titeldikten i samlingen
har mer rim än reson:
Dårarnas park är stor,
större än någon tror
som därinne bor
och trampar i fäders spår.
Dårarnas park är skön,
skönare än den lön
dårarna får för frön
de träget i jorden sår.
Den som sköter rimmen så bör snarast återvända till att så sina
frön på prosa.
Vår mest avancerade modernist har sedan några år Gunnar
Ekelöf varit. Då jag önskat denne djärve surrealist mera begriplig, har
jag inte precis önskat honom så vattenklar och genomskinlig som
han blivit i "Sorgen och stjärnan". Det är lustigt att se, hur kort
st^et varit från surrealismens föregivet fria associationer till
traditionella romantiska symboler. Över en sådan naturmytisk fantasi
som "Afton" svävar Stagnélius’ ande: sol och jord längta att famna
varandra, havet längtar att få sin oro stillad, klippan längtar att
frälsas från sin hårdhet. I "Sommarnatten" håller nakenhetens fe
sitt tömroshov, alfer fladdra och älvor bäddas. Döende svaner
sjunga sina sånger, och som i Tusen och en natt klänger fasan sig
fast på människans rygg ("Nattvandraren").
Tittar man bakom skogskulisserna och fekostymen skall man nu
som förr finna ångest och ensamhet vara den ekelöfska
inspirationens källor. Blott övergående kan han glömma sin sorg och sig själv
i naturen. Snart återfinner han den fördubblad. Ångesten blir icke
mindre brännande av att den kallas "månskensångest" eller
stjäm-strödd ångest. Ensamheten blir blott mera isande därav att kalla
stjärnor dela den. Ibland talar Ekelöf lika idealistiskt som Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
