Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 4 mars 1937 - Svanberg, Victor: Dör vår lyrik?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 Victor Svanberg
gång och död är allt vad vi ha att vänta, borde väntan på döden och
undergången kunna användas värdigare än med att leta originella
rim. Korsordssporten i all ära, dikt är dock något för mer. Till
kors-ordshabituens benägna uppmärksamhet rekommenderas följande
axplockning ur Edfelts rimpraktik: Odessa, krater, hyena, gasell (båda
i samma strof), pogromer, Hades, gnomer, kravaller, larer, kristall,
korall, visir, Gäa: Nymphaea, aorta, Karelen, drömseglats:
hu\aid-skalleplats, orkanen: altanen, Afrodite, sigill: pupill, affärer:
bankrutt : sfärer: redutt, spöksonat, palissader, födgeni, Getsemane:
Gali-lé, decembrister, klan: talisman, hosianna, post Christum natum,
extas, armada, bolsjeviker, schavott, klorofyll, Israel, latitud, reseda,
ikonostas, zodiaken, meteoren, tyfon, glaciär, delfin, strategi. Sådant
är inte inspiration, det är stelnat manér. Om Edfelt envisas att driva
detta rimsmideri vidare, samtidigt med att han frossar i världens
elände, kommer hans vers att låta som idel hammarslag på en
likkista.
Varken formellt effektsökeri eller forcerad världssmärta kan man
förebrå Silverbron av Karl Asplund. En lugnt klassisk behärskning
präglar en sådan dikt som ’’Slavköpet". Dess grundtanke är den,
att en man kan hälsa döden som en mildare herre än livet, därför
att dödens riken i sin mörka oändlighet gömmer den kvinna, han
älskat och icke upphör att älska. Detta är grundmotivet i "Silverbron"
liksom i två föregående diktsamlingar av Asplund. Om den
personliga upplevelsens äkthet kan ingen tvivla, och dess uttryck äro
gripande utan att vara påträngande. Skalden begär ej att alla skola förneka
livets värde, därför att han gör det, ja han tar tacksam mot de
frestelser till glädje han möter på sin väg — möter men ej förmår hålla
kvar. Det måste likväl sägas, att Asplunds verskonst genom själva
den ädla troheten har förtorkat. Han upprepar sig, och de nya
variationerna av temat ha ej samma kraft som de äldre. Man står
här inför ett av den moderna lyrikens svåraste problem. Utan
upplevelse är en dikt död, men i sin tur dödar den upplevelserna, suger
kraften ur dem och pockar ständigt på mera upplevelse, ny upplevelse,
frisk upplevelse.
I allmänhet veta lyrikerna blott allt för väl, att de ständigt måste
förnya sig, och de byta stämningar med snabbhet och precision. Men
då råka de från Scylla till Karybdis. Känslor och stämningar växla
så snabbt, att man vägrar att ge dem namnet upplevelse. Människor,
som ena minuten äro genomlysta av glädje, andra minuten svarta av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
