Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 4 mars 1937 - Svanberg, Victor: Dör vår lyrik?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 Victor Svanberg
dess stora, stilla harmoni. "Miljoner stumma väsen" vänta att få
smycka den jord vi förhärja, och de skola finnas kvar, när
människan försvunnit från jordens yta.
Det har funnits diktare, som varit genomträngda av tron på
människoandens upphöjdhet över naturen. En sådan var Schiller. Det har
funnits diktare, för vilka människan var en obetydlig dvärg i jätten
naturens famn. En sådan var Runeberg. Jarl Hemmer känner än
som Schiller, än som Runeberg. Han är i vår tid långtifrån ensam om
att kastas mellan människodyrkan och naturdyrkan, och ännu mindre
är han ensam om att kastas mellan motsatta stämningar, de må nu
gälla naturen eller annat. Just därför har han här tagits till exempel.
Moderna människors själsliv är för komplicerat att skäras sönder
i bitar och presenteras som centrallyriska stämningar. De bli alltför
enkla, och det sammanhang de möjligen kunnat äga hos författaren
går förlorat för läsaren.
Låt oss få större diktverk, där ett helt själsliv med depressioner
och elevationer och mellanliggande upp-och-nedgående kurvor är
givet i sin helhet!
Ett steg i rätt riktning tycks mig Gunnar Beskow ha tagit med Ett
Faustspel. Skada bara, att Goethes stora förebild klavbundit honom,
så att han stannat vid att adaptera ett gammalt schema i stället för
att självständigt bearbeta nutida psykologiska problem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
