Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 20 maj 1937 - Svanberg, Victor: Ny och gammal vardag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 Victor Svanberg
Vanligare är dock, numera, en annan och mer försåtlig
anmärkning mot romaner om de lägre samhällsklassernas liv. Man anser,
att de måste bli monotona och handla om trivialiteter. Trivialt är
naturligtvis arbetarens liv i den meningen, att kampen om brödet
spelar en större roll i hans tillvaro än i överklassens. Men för
våra romanförfattare är det sannerligen ingen trivialitet att skildra
arbete, det må nu vara över- eller underklassarbete; deras största
underlåtenhetssynd har varit och är allt fortfarande, trots ständiga
maningar, att de ägna nästan alla sidor de skriva åt fritid och i
synnerhet kärlek. Proletärskildrarna äro i det avseendet föga bättre
än andra, och kunde de gå i spetsen för att på allvar erövra
arbetet, handens och hjärnans, till motiv åt dikten, gjorde de en god
gärning.
För närvarande äro de anbetarpojkar, som figurera t. ex. hos
Rudolf Värnlund — i Hedningarna som icke hava lagen — och
Eyvind Johnson — i Se dig icke om — betänkligt övererotiserade.
Olle i den förres bok är starkt bunden vid modern, så att han
upplever svartsjukans alla kval, när hon börjar inlåta sig med män,
och hans egen erotik tar snabbt herraväldet över alla andra
impulser, hur mycket han än spjärnar mot. Hans bildningssträvan,
hans klassmedvetande komma alldeles i skymundan; några sidors
diskussion om demokrati och diktatur i en ungdomsklubb äro ett
lysande undantag. Hos Eyvind Johnsons hjälte, Olof, är
arbetarpojkens intellektuella ambition snarast föremål för hån — för att
imponera använder han ’’fina" ord — medan könsdriften är det
enda sammanhanget i hans irrfärd från arbetsplats till arbetsplats.
Så renodlade erotomaner som hjältarna hos Artur Lundqvist och
Asklund äro inte Värnlunds och Johnsons, men ännu några steg
tillbaka från Freuds kärlekskarusell till svensk vardag återstå att
taga. Med denna anmärkning bestrides ej sanningshalten i de
uppgifter om barnsexualitet, som lämnas av de nämnda författarna
såväl som av Harry Martinson (Vägen ut) och Ragnar Jändel
(Barndomstid). Allra minst ifrågasätter jag äktheten i Jändels
berättelser om samlagen på vägen till skolan. Vad som gör Jändels
skildring så särskilt trovärdig är den fina avvägningen av
proportionerna mellan erotik och andra makter i barnasjälen.
Det återstår att säga några ord om den monotoni, som nedlåtande
fördomsfullhet envisas att tillvita proletärromanen. Massan, typen
existerar blott för den som ser på långt håll och med ovana ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
