Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 20 maj 1937 - Litteratur - Hjörne: Femte länken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 Litteratur
liiiigen i ett par decenmier och företagit upprepade resor i lainidet;
uppe;n»-barligen äro hans intressen i frågain personliga och djupa, och det
gagne-li)ga i Finlands orienteriing åt Skandiinaviein är för honom ett axiom.
Händelserna under senare år jge honom väl i det hela rätt att hoppas på ien>
utveckling i antydd riktning; han summerar också mied tillfredsställelse
vad han i ty hänseende inhämtat i olika läger. De båda starkaste
makterna i finsk politik, arbetarna och bönderna, äro pålitliga stöd för dm
nordiska orienteringen. Agrarernas svenskhat kan visserligen sticka ilsket
i vädret då och då, men Hjörne tror inte att det är så farligt när allt
kommer omkring. De båda gruppernas intressen peka på ett nordiskt
samgående, och här har man den mäktigaste hävstångein för
utvecklingen-Bönderna finna sig ha mest utbyte av att alliera sig med bröderina i
Skandinavien och visa obenägenhet att engagera sig i aktivistäventyr eller
utrikespolitiskt miastänkta konstellationer, och den linje i de finska
arbetarnas politik, som främst företrädes av Tanner — det är som bekant
Per Albins paroller som gå igen — vinner alltmer terräinig. Trots allt
munväder vill det också synas som om de akademiska fascisterna och
deras anhängare i det borgerliga lägret förlora mark: deras intensiva
valpropaganda gav ju ett mycket magert resultat. Härvidlag har mycket
hunnit hända sedan 1923, svenskhatets blomlstriingstid, då Hjörne en kväll
inbjudits till diskussion hos en akademisk lärare, som lovat föra honom
samman med politiskt verksamma ungdomar. Bordet var dukat med 32
kaffekoppar, men 30 blevo oanvända. Ingen hade hörsammat kallelsen,
den svenske publicisten hörde till de andligen oberörbara. Än vidare har
den nordiska samlingen blivit de finska militärernas paroll — inte av
lust och längtan, men av bistert praktiska skäl.
Liberala redaktörer från Göteborg ha som bekant sitt huvud för sig;
Hjörne är intet undantag. Döljer han inte en romantiker under sin
realistiska kappa? Hans arbetarvänlighet är inte att ta miste på, han visar
mycken respekt för Tanner och har ingönrting till övers för de finska
arbetsgivarnas arga motstånd mot kollektivavtalsilagar. När det gäller
språkstriden är det inte så lätt att följa honom. Han menar den vara en
tillgång för landet: hade man inte kämpat så tappert på ömse håll skulle
resultaten inte blivit så betydelsefulila: Finland är ju på väg att bli ett
rikt land. »Kanske är det just detta, att de svensktalande få betala etfc
så högt pris för sitt språk och sina framgångar, som ger dem sällspord
kraft och som gör det möjligt för dem att på ett så lysande sätt tjäna
fosterlandet». Det där klingar väl idealiskt: är det inte att ge mening
och innehåll åt en strid, som oftast varit blottad på båda delarna? Och
kunde inte landet blomstrat spnåkstriden förutan? Frågorna ha väl bara
teoretiskt intresse, mien Hjörnes resonemang ligger på samma fält.
Kollektivavtalsfrågan berördes härovan. Faktum est; men förklaringen
är en smula långsökt! Om inte inbördeskriget varit sikulle Finland
självfallet för längesedan tillämpat skandinaviska avtalsmetoder, heter
det. Hjörne påpekar emellertid ofta annars fininarnas redobogenhet att
stryka över och gå vidare, en metod som med framgång praktiserades/
redan kort efter krigets slut. Istadigheten när det gäller kolliektivavtalein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
