Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Beyer, Nils: Den opolitiska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ’’opolitiska’’ teatern 347
pjäs, funnen bland diktarens efterlämnade papper i knappt
fullbordat skick, en av de verkligt stora teaterupplevelserna under spelåret.
Det är ett stående tema i Lawrences romaner, som här gestaltas
i dramats form: förbindelsen mellan en fint bildad kvinna och en
enkel arbetare. Den sistnämnde är här en stor, klumpig och sotig
gruvarbetare, som sexuellt attraherat en vacker och väluppfostrad
guvernant. Det omaka äktenskapet blir problematiskt i mer än ett
avseende. Mannen skall ha ett barn med en flicka, som han haft
sällskap med före giftermålet, men framför allt är han hårt bunden
vid sin mor, en gammal stabil gruvarbetaränka, för vilken "min son
är min" och som är fylld av hela sin klass’ ingrodda misstänksamhet
mot den främmande vildfågeln. Äktenskapet går så småningom
sönder — men blott för en kort tid: då en strejk utbryter i det lilla
gruvsamhället och det blir blodiga sammanstötningar mellan
arbetarna och militären, kommer hustrun tillbaka och böjer in sin
kvinnlighet under mannens vilja. Då förlorar också den gamla kvinnan
sin makt över sonen, samtidigt som hon genom en ohygglig
olyckshändelse får behålla en annan, yngre pojke hon har: denne har
nämligen under en kravall fått bägge sina ben avklippta och kan inte
förverkliga den resa till Australien, som han gått och planerat.
Det är alltså tre olika konfliktämnen i detta laddade skådespel:
generationskampen, klasskampen och könskampen. Den sista är här
den som ligger djupast, men den är sammanvävd med klasskampen,
fattad som en motsättning mellan proletären och kulturkvinnan.
Självbiografiskt sett är förhållandet detsamma som mellan
Lawrences egna föräldrar. Det sätt, varpå problemet löses här liksom
annorstädes i Lawrences diktning, kan på intet sätt betecknas som
radikalt, det är snarast till sin sociala innebörd reaktionärt, inte blott
därför att lösningen är antifeministisk utan även emedan själva
problemställningen förkläder den sociala frågan till en sexuell. Men vad
gör det, när hela skådespelet samtidigt utstrålar en sådan
enastående proletär kraft? Miljön och människorna äro återgivna med en
animalisk åskådlighet, som alldeles ypperligt kom fram i Harry
Roeck Hansens regi. De båda makarna spelades av Holger
Löwen-adler och Esther Roeck Hansen: med sitt dova trots tycktes den
förre ’ha stigit livslevande upp ur en engelsk kolgruva, och den
senare gav guvernanten med nervöst raffinemang. Den gamla modern
med skinn på näsan fick en äkta, realistisk tolkning av Aurore
Palmgren, som från att i många år ha suttit i teaterns sufflörlucka plötsligt
visade sig vara en fullgången skådespelerska. Har det sådan effekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
