Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 26 juli 1937 - Beyer, Nils: Den opolitiska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 Nils Beyer
skälvande av skräck och vilda förhoppningar i sin fattiga, syndiga
själ. Pricken över i:et satte till sist Carl Ström som den frejdige
sjömannen Wingrisen, vilken med sitt goda humör och sin
kamratliga hjälpsamhet i svåra stunder lättade trycket, när det hotade att
bli för starkt. För övrigt uppträdde en jättelik ensemble i detta
tvärsnitt av det fredliga krigssamhället. Blott epilogen var en smula
avblekt i pacifistisk anda: den expressionistiska slutkläm, med
vilken vi kastas rätt in i nutiden med dess alltjämt olösta
klassmotsättningar och vanvettiga kapprustningar, mynnade inte som i texten
ut i ’’generalstrejkens sirener" utan i ett folkets nej till det nya,
hotande kriget. Men det får väl vara måtta på vad man kan bjuda
nationalscenens publik, och i det stora hela betydde det föga för
det oerhört mäktiga intrycket av dramat. Ingen kunde misstaga sig
på tendensen, som Maxim Gorki en gång formulerade i den
oförglömliga satsen, att det finnes ingen mera lönande affär än att
förvandla människor till krymplingar och lik.
Den 1 maj borde det ha varit en arbetarnas festföreställning på
Vår ära och vår makt på den svenska nationalscenen. Men just den
dagen försvann skådespelet från repertoaren efter ett tiotal
folkföreställningar, och Poul Reumert inledde sitt gästspel i
Strindbergs Dödsdansen. Det blev dock i och för sig en minnesvärd
teaterkväll, först och främst tack vare den danske skådespelarens
oförlikneliga tolkning av kaptenen.
Strax efter mitten av månaden kom den stora nordiska
teater-kongressen, som avsåg att dels celebrera Kungl. Dramatiska Teaterns
150-årsjubileum och den svenska skådespelarkårens 200-årsdito, dels
dryfta botemedlen för den kranka Thalia. Den inramades av två
föreställningar på Dramaten, en festligt arrangerad skolföreställning
på Den svenska sprätthöken, Karl Gyllenborgs gamla
propagandapjäs ifrån frihetstiden, och en lätt och luftig sommarkomedi av den
talangfulle tusenkonstnären Noél Coward med titeln Hö feber, som
visade sig vara en underhållande småsak, utmärkt spelad med
Hjör-dis Pettersson som en gammal vidlyftig aktris i huvudrollen.
Så kom sommaren och med den revyerna och friluftsspektaklen.
Karl-Gerhard har i Indiansommar anslagit en mera patriotisk ton än
eljest, odh på Blanche gör Kar de Mumma stor lycka med Mitt i stan,
en framgång, som vore värd ett bättre stycke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
