Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 20 nov. 1937 - Svanberg, Victor: Les Thibault, fadersväldets tragedi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538 Victor Svanberg
på sitt samvetes botten. Den säger att han, fadem, har sin skuld
i sonens öde och är en syndare själv, en syndare av högmod. Han
åldras. Han sjuknar.
Antoine blir nu i ett par av romanens delar huvudpersonen. Han
har förunderligt helskinnad halkat undan faderns moraliska piska.
Halkat är kanske ett vanvördigt ord i detta sammanhang, men det
uttrycker en väsentlig egenskap hos Antoine, som är svår att kort
åskådliggöra. Han är välbalanserad utan att verka fleigmatisk, mot
fadern hänsynsfull utan att verka undergiven. Han är präglad av
sitt yrke. Han är läkare och ställer sig i kraft därav över eller vid
sidan av de idéstrider, som utkämpas omkring honom. Tränger någon
honom in på livet, till exempel prästerna i faderns omgivning, kan
han dock ge svar på tal. Det visar sig mer och mer att han avlägsnat
sig nästan lika långt bort från faderns idealvärld som den yngre
brodern, fastän hans frigörelse försiggått utan kriser och
ångest-nevroser. Han ger naturen dess rätt. Om en varmblodig kvinna
kommer i hans väg, tar han emot kärleken, men tillåter den aldrig
växa över den gräns, där den hotar överskygga hans arbete, hans
kall.
Martin du Gard är läkare själv, ooh man undrar ibland, om ej
Antoine är menad som ett självporträtt. Hela romanens ton, dess
mjuka men fasta objektivitet, passar bättre till uttryck åt en karaktär
av Antoines typ än till neurotikern Jacques. Därmed är ej sagt, att
delarna med Antoine till huvudfigur äro romanens intressantaste
delar. Snarare motsatsen. En hel volym är ägnad Antoines
erfarenheter och känslor under läkarmottagningen och på sjukbesöken. Hur
mycket en kritiker kan önska romanenis ämnessfär utvidgad utöver
dess traditionella miljö — familj em iiljön — måste han erkänna, att
det är svårt att avvinna facksynpunkter på tillvaron lika stort
konst-närligt intresse, facksynpunkten må än vara så mänsklig som denne
sympatiske läkares.
Följande del skildrar Antoine upptagen att med morfinsprutan
och den moderna läkarvetenskapens andra hjälptmedel lindra sin
fars dödskamp. I denna oerhört ingående och säkert lika sakkunniga
skildring av en kropps och en själs sönderfallande visar sig Martin
du Gard mer än eljest som en lärjunge till det slutande 1800-talets
naturalism.
I allmänhet är hans romanteknik en annan. Långa beskrivningar
äro ej hans sak, beskrivningar av miljöer, av människor eller av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
