Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 20 nov. 1937 - Malles, Paul: Bondedemokratin och fascisimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568 Paul Malles
är en form av det kapitalistiska samihällets upplösnlmg. Under denna
upplösningsprocess utvecklar kapitalismen själv ekonomiska metoder,
som tilldiöra det efterkapitalistiska utvecklingsstadiet, för att — en
dialektisk paradox — kunna hålla makten kvar i de härskande
klassemas händer. Den odemokratiska regi em en.t er ingen av böndernas
ekonomi, äganderättens inskränkning i den absoluta statens namn, har
drivit också den del av bönderna i opposition mot diktaturerna, som
trodde att fascismen skulle rädda dem från "bolsjevisimen". Den
tyske bonden vet, vad han säger, då han använder det nya tyska
ordspråket: "Lieber vier Jahre Diirre als ein Jahr Darré".
Det starkaste hotet mot diktaturerna äro dock bonderörelserna i
öst- och sydösteuropa. Här är skillnaden mellan den agrara
produktiviteten och folköikningen störst. Här har den ekonomiska
primitivi-teten jämte den fascistiska eller halvfascistiska regimens förfelade
ekonomiska politik och den ofantligt kostsamma byråkratiska
apparaten åstadkommit ett nästan obeskrivligt bondeelände. Man kan
säga, att om det i dessa länder förut fanns en verklig skillnad mellan
besittande och proletära bönder, det allmänna eländet nästan utplånat
denna skillnad. Men det är inte endast eländet som driver på
bönderna. I alla stater med en övervägande stor procentsats bönder
måste alla försök att införa ett effektivt autoritärt system anses som
misslyckade. I hela öst- ooh sydösteuropa ha diktaturerna inte varit
i stånd att effektivt förstöra partiemas politiska organisation och inte
heller pressen. I alla dessa länder går utvecklingen tydligt tillbaka
mot ett konstitutionellt system.
Förklaringen är kanske inte så svår att finna. Det är mycket
lättare att med en förthållandevis liten maktapparat hålla i schack en
industriell befolkning än en bondebefolkning. Ett fabrikskvarter, en
proletär stadsdel är det inte så svårt att behärska med en relativt
liten modernt väpnad makt. Det är också ganska lätt att avklippa den
materiella tillförseln till industriarbetama. Det är mycket svårare
att komma en oppositionsrörelse i de över hela landet spridda
bygderna till livs. Ingen diktatur och särskilt inte de öst- och
sydösteuropeiska diktaturerna har råd att i en by lägga mer än ett par av sina
poliser eller soldater. Mestadels inte ens detta. Att avklippa den
materiella tillförseln är fullkomligt uteslutet. Småbönderna i
öst-öoh sydösteuropa, som i sin ekonomi inte en gång äro knutna till den
närmaste staden, stå i ett mycket löst förfiållande till statsekonomin.
Staten behöver böndemas skatter, men staten måste indriva iskatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
