Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Beyer, Nils: Omkring nationalscenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Omkring nationalscenen 21
annan ambition än att roa för stunden. N. C. Hunter har i
Medelålders dam reser hemifrån ställt fram till allmänt åtlöje en frigjord
författare, som skickar bort sin fru för att bedra henne men i stället
själv blir bedragen. Kvinnans list övergår, som man vet, mannens
dumhet. Överdrivet lättlurad verkade också Hilding Gävle: det är
egendomligt att se en så begåvad skådespelare ideligen parodiera
sig själv.
Så spelades upp — i slutet av oktober — den första stora
premiären på Dramatiska teatern, där Olov Molander av Strindbergs
skådespel i år hade valt Folkungasagan, iscensatt första gången 1901 av
hans far, Harald, men sedan dess inte uppförd i Stockholm.
Detta vilda, storslagna skådespel inleder den långa raden av
historiska dramer kring sekelskiftet. Strindberg, som i sin ungdom utöst
sin vredes skålar över Geijers antikverade historieuppfattning, att
Sverges historia vore dess konungars, såg numera hela det historiska
händelseförloppet som en ’’makternas" tuktan av de svenska
monarkerna. I Folkungasagan sänder försynen digerdöden till det arma
folket för att av den milde kung Magnus, den siste Folkungen, kräva
bot för hans förfäders oförsonade brott och för att han själv på
höjden av framgång och lycka fått en liten släng av hybris. Dramats
innebörd är en gammaltestamentlig vidskepelse av det mest bastanta
slag. Och dock! Efter att ha sett skådespelet är man nästan benägen
att instämma i Tor Hedbergs omdöme efter urpremiären — som
inföll efter Gustav Vasa — att det fortfarande är det yppersta av
Strindbergs historiska dramer.
Folkungasagans barbariska religiositet har smält ihop med den
medeltida miljön och belyst den inifrån. Föreställningens styrka låg
också i den konstnärliga kraft, med vilken Olov Molander och hans
utmärkte dekoratör, Sven-Erik Skawonius, hade levandegjort denna
medeltidsanda med dess dunkelt glödande färgrikedom. Tänk bara
på de tre torgscenerna med sitt gytter av hus och silhuetten av torn
och skorstenar avtecknande sig mot horisonten. Där myllrade av
folk och där hängde liket i sin galge. Som den knäckte botgöraren
Magnus med sitt fårade kristusansikte släpade Gabriel Alw det tunga
korset över samma gatstenar, där han tidigare tronat i spetsen för
sitt lysande hovpatrask. På klostertaket vandrade Den besatta med
sitt ljus i handen, fascinerande framställd av Anna Lindahl. Grå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
