Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 20 jan. 1938 - Litteratur - Böök: Bil till Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 45
mot den ^rova parodi på alla slags funderingar rörande
nationalkarak-tärer, som består i att man helt erikelt klyver nationerna efter en viss
breddgrad och sen meddelar, att fåren befinner sig på den ena sidan
om strecket och getterna på den andra.
En mycket betydande del av Bööks Belgien-skildring upptas av
berättelsen om hur vissa företrädare för flamländska språkintressen steg
för steg har lyckats bereda större plats för sdtt språk inom Belgiens,
offentliga liv. De fransktalande gruppernas motstånd skildras
genomgående i ytterst förklenande dager — belysande är att det fransktalande
liberala partiets medlemimar påstås vara avkomlingar till spekulanter som
under franska revolutionen till billigt pris roffade åt sig kyrkans godsi
(s. 164) — och meningen är, att läsaren till sist ska gripas av ärlig
harm mot de förmätna vallonerna, stom så hårdnackat vägrade att släppa
fram flamländs’kan. För att råga måttet berättar Böök en ytterst rörande
hiisitoria om en butiksflicka i Bryssel, som tvingas att tala franska i
bu-tiiken, trots att hon har flamländska till modersmål oah med gnistrande
ögon utbrister inför den svenska professorn: »Man har hållit oss nere
länge, men vi ska skaffa oss vår rätt».
Hela Bööics teckning av vissa flamländska gruppers kamp för sitt
språk må innehålla en rad obestridliga fakta, och dock har förloppet i
sin helhet feltecknats så fullständigt som ett historisikt förlopp
överhuvud taget kan feltecknas. Förloppet har feltecknats, därför att Böök
hela tiden utgår från den alldeles orimliga föreställningen, att i Belgien
skulle rymmas två till »temperament» vittskilda folk, ja, till och med »två
olika raser» (s. 188) med »germanska och latinska egenskaper» (s. 142).
Detta betraktelsesätt är med förlov sagt barnsligt. Man trodde sig inte
behöva säga en professor, att en persons begagnande av ett visst språk
som modersmål inte utsäger någonting närmare om vederbörandes
karaktär. Man trodde sig inte i väl doikumenterade skrifter behöva läsa
sådant ytterligt nonsens som »germanska och latmska. egemsikaper».
Begreppen germansik och latinsk hänför sig till två språkgrupiper — ingenr
ting annat. De har ingenting med männisikors egenskaper att göra.
Negern i New York har inga »germanska egenskaper», därför att han talar
eitt germanskt språk, engelska, och den italiensktalande papegojan har
inte några »latinska egenskaper». Ty det finns inte några sådana
egent-skaper. Det finns bara germanska och latinska (romanska) språk. Det
är barockt att som Böök gör dra upp någon sorts mystisk rasgräns
utefter den språkgräns som går genom Belgien.
Bööik har inte förstått, att den stora massan av Belgiens folk trots de
motsättningar, som språkfrågan tvivelsutan vållar, och trots det tidigare
starka franska inflytandet, känner sig som ett folk. Böök refererar ett
ytterst förnuftigt uttalande av den kända belgiska författaren Emile
de Laveleye. Denne talar om en »primär» nation,alitet »byggd på fri^
hetskärlek, ett ärorikt förflutet, gemensamma intressen o.ch likhet i
levnadsvanor» samt om en »sekundär» nationalitet, som bygger på
språköverensstämmelse. I fallet Belgien stämmer detta förträffligt. Flam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
