Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 20 mars 1938 - Viennensis: Varför gick Österrike under?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Varför gick Österrike imderf 147
Man hör ofta den frågan ställas, om nazisterna voro i flertal
innan de grepo makten i Österrike och om de nu äro i flertal.
Frågeställningen kan passa i en demokrati men i fascistiska länder är den
oanvändbar. Man kan därvid bortse från att i sådana länder inga
verkliga omröstningar förekomma. Minst lika viktigt är att ett folks
flertal består av dem, som foga sig efter dagens faktiska
makthavare och på ett eller annat sätt ideologiskt dölja denna lydnad för sig
själv och omvärlden. Hos ett folk, som moraliskt korrumperats av
terror och diktatur finns bara ett verkligt argument: makten.
Då motståndet från nazisternas sida mot bchuschniggs nya linjer
växte, tog denne ett förtvivlat steg och utlyste folkomröstning om
landets oavhängighet. Det är en offentlig hemlighet, att han
dessförinnan frågaae några gamla socialistiska ledare om deras mening
och att dessa avrådde trän deima nya orosanledning. Icke desto
mindre var arbetarklassen närmast böjd att rösta ja helt enkelt för
att bekämpa nazismen. Läget tycktes tämligen gynnsamt, ty
Schusch-nigg hade denna gång eftersträvat att dra till sig icke blott kierikala
gunstlingar och överlöpare utan arbetarklassens verkliga
förtroendemän. Deras krav gingo långt: autonomi för enhets t ack föreningarna
och sociala arbetsgemenskapen, en fri arbetarpress, fri rätt att
propagera en socialistisk världsåskådning, omfattande arbetsanskaffning,
klar kurs mot Österrikes verkliga oavhängighet. Fa, veckor tidigare
skulle var och en, som krävt detta, ha kastats i koncentrationsläger,
men nu godtog regeringen i princip dessa krav.
Mot veckans slut råkade emellertid förhandlingarna in i en
återvändsgränd, ty de kierikala fackföreningsledarna ville icke lämna sina
av staten garanterade poster. Arbetarna blevo otåliga. De tappade
intresset för folkomröstningen och förklarade helt enkelt, att de icke
ville försvara den ena diktaturen mot en annan. De vapen, som
skickats till industriorterna, fördelades icke. Då Hitler slog till mötte
han intet motstånd. Ingen kan säga vad som kunde ha inträffat, om
arbetarklassen varit beväpnad. Kanske hade dock ett inbördeskrig
under flera dagar föranlett ingripande från västmakternas sida —
kanske också inte. Säkert är endast, att utgången icke kunde blivit
värre än den blev. Det var kanske en mycket liten chans men i alla
fall en chans. Den utnyttjades icke, emedan de regerandes
klassinstinkt visade sig starkare än t. o. m. självbevarelsedriften.
Misstroendet till den fria arbetarrörelsen förintade den under fyra år
predikade "patriotismen’’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
