Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4-5, 20 maj 1938 - Svensson, Olle: Slutackord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sluiackord 253
det centrala i de betydelsefulla är knax>phändigt antytt, vi slipper
hela den tröstlösa ödesprocessen, vi får i ställlet suniman, saldot,
sedan diktaren ensam och i hemlighet kämpat sig igenom det andra.
I Karlfeldts fall det modiga, dityrambiska: jag är så glad att jag
har fått leva!
Enligt min mening är den korta dikten och novellen eller det korta
prosastycket utan någon som helst "intrig" som konstformer
romanen oändligt överlägsna. De tvingar för det första diktaren till en
långt större disciplin, de tvingar honom att ensam och i tystnad
bringa reda i kaos, innan han deklarerar sina segrar eller nederlag.
Och för det andra ställer de långt större anspråk på läsaren. (Och
dessa får man inte pruta av för mycket på, det är en förbrytelse,
både moralisk och konstnärlig, som alltid hämnar sig!) Dessa
konstformer, lyrikens och det korta intrigfria prosastyckets, kräver av
läsaren att han själv kan tänka, vill tänka, draga slutsatser, de
fordrar av honom att ’han själv kan uppleva sitt eget liv, starkt och
djupt. Dikt skall aldrig vara surrogat för liv, den ska i stället
vara befallning till liv, till eget liv, en brinnande befallning till frihet.
Diktarens dikt skall kasta ett plötsligt ooh starkt ljussken över livets
vardag. — Det finns också ett slags mörkt ljus av intensiv lyskraft,
den äkta sorgens, som kan rymnia den starkaste befallning till frihet,
till liv trots allt, till renhet och god vilja.
3.
Den moderna långa romanen, som är den enda litterära konstart
som för närvarande har marknadsvärde (att skriva annat än långa
romaner betyder obönhörligen ekonomisk ruin!), kan säkerligen
notera sin popularitet i det faktum, att den så ofta befriar läsaren från
att själv tänka (stundom också författaren...), att själv leva och
framför allt att uppleva sitt eget liv. Den är ett upplösnings
fenomen — formlöshet innebär alltid ett svek mot människoandens renaste
längtan: klarhet, ljus, frihet! Människan kan aldrig vara fri i kaos.
Den långa romanens popularitet är analog med filmens. Filmen
fordrar inte heller någon andlig motprestation, någon anspänning
av intellekt och vilja av sina beskådare och lyssnare. Och undras
kan, om inte filmens ooh den ändlösa romanens fenomen går igen
i tidens diktaturtendenser och massrörelser. Det är kanske bara
en spegel av denna mentalitet, som ser livets höjdpunkt i att själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
