Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1938 - Lindbom, Tage: Svensk socialdemokrati under genombrottsåren 1889-1894
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk socialdemokrati under genombrottsåren 1889—1894 285
detta krav fördes fram utan att ställas i någon som helst relation
till en rent socialistisk syn på militärproblemet, nämligen att den
universella freden ej kunde realiseras inom ramen av det bestående
kapitalistiska samhället. Det visar, menar han, hur svagt ett
socialistiskt betraktelsesätt ännu förmått arbeta sig in i deras hjärnor, som
dock lidelsefullt bekände sig till socialdemokratin. Denna slutsats
förefaller dock en smula förhastad. Visserligen hade både Marx och
Engels varit inne på sådana tankegångar som att kriget var ett
uttryck för en ekonomisk-kapitalistisk maktkamp och att först det
socialistiska samhället kunde realisera den mellanfolkliga freden helt
och fullt. Men på 70- och 80-talen framstodo dock krigen ännu
väsentligen som nationalitetskrig, som ej enbart voro en angelägenhet
för några exklusiva kapitalist- och finanskretsar. Genom att ersätta
de stående härarna med folkbeväpning bröts de nationalistiska
krigshetsarnas makt och lades det nationella försvaret i folkets händer,
vilket samtidigt som det var den bästa garanti för freden även var
billigt och demokratiskt. Uppfattningen om krigets
imperialistiskt-kapitalistiska karaktär och i följd därav fredens realiserande först
genom socialismen har brutit genom senare och finns fullt konsekvent
utvecklad hos Lenin.
Att socialdemokraterna här liksom i många andra frågor, inte
minst de kulturpolitiska, knöto an till samtidens iborgerliga radikalism
är ej så märkligt. Intressant är emellertid, hur meningarna bröto sig
inom partiet i militärfrågan. Det gällde att sammansmälta den
negativa inställningen, oviljan mot militärväsende över huvud taget, och
en positiv ståndpunkt beträffande det nationella försvaret. Dels tycks
partiet ej ha penetrerat försvarsproblemet med tillräcklig grundlighet
och dels rådde det ett starkt känslotänkande på detta område.
Bran-ting och Danielsson representerade en relativt försvarsvänlig flygel
inom partiet. Branting godkände redan under partiets tidigaste
verksamhetsskede försvarsplikten som ett under alla förhållanden
obetingat medborgerligt imperativ men förknippade denna medborgerliga
plikt med en motsvarande fordran på samhället: full politisk
medborgarrätt åt folket. En demokratisk milisarmé var åtminstone i
början av nittiotalet hans positiva försvarsståndpunkt, även om han
som en övergångsform till ett nedrustat internationellt samhälle var
beredd att acceptera den allmänna värnpikten. Mot en sådan positiv
försvarsståndpunkt stod den vStarka motviljan mot militarism, som
hystes inom de djupa partileden, och det förefaller som om en sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
