Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 23 dec. 1938 - Edberg, Rolf: »Den sjuke mannen» som blev frisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598 Rolf Edberg
som flydde upp på Ararat och till största delen förintades där av
det turkiisba bombflyget. Under Ataturks siista år rådde i isitort sett
lugn i landet. Hans järnhanid hade strypt all opposition.
Som symbol för det nya Turkiet lät Ataturk bygga sin skimrande
funkisstad Ankara inne i hjärtat av Anatolien. Där hade republikens
vagga stått, där besvärades man inte av minnen från den ottomanska
förfallsiperioden, där var man strategiskt säkrare än i Istanbul,
moskéernas förtrollade stad vid Gyllene hornet, som varit ett centrum för
de allierades ockupationsmilitärer och där man ständigt måste gå i
oro för de ännu obefästa Dardanellerna och närheten till Västerlandet.
Den nya huvudstaden inne i den anatoliska öknen är världens åttonde
underverk, modernare än någon europeisk stad och en hymn till
effektiviteten och den nationella förnyelseviljan.
Jag har kommit underfund med att man inte bör resonera med
turkarna om deras statsskick. Man kommer att tala två skilda språk,
man har inga möjligheter att förstå varandra.
— Turkiet är en diktatur, säger jag.
— Ni misstar er fullständigt, bay, svarar turken. Vårt land är en
demokrati. Vi ha ju parlament med folkvalda ledamöter.
Det är en primitiv uppfattning av demokratin. Naturligtvis har man
ett parlament, och man är ytterst angelägen att visa demokratiskt
sköldemärke. Men deputeradenas uppgift har i stort sett inskränkt sig
till att säga ja och amen till Atatiirks och regeringens förslag, och det
troliga är väl att Ismet Inönii, som tjänstgjorde som konseljpresident
från revolutionen och nu efterträtt Kemål på presidentposten, kommer
att fortsätta i de uppkörda hjulspåren. Någon fars av hitlertyp har
aldrig den turkiska nationalförsamlingen ui artat till. Man har strängt
hållit på de yttre parlamentariska formerna.
F^ör övrigt voro turkarna, genom sekler invanda vid sultandespoti
och till nio tiondelar analfabeter, inte mogna för en demokrati, när
republiken utropades. Demokratin förutsätter ett visst mått av bred
folklig kultur, som turkarna saknade men som de nu hålla på att
tillägna sig. Och demokratin är något, som ett folk måste fcillägna sig
successivt. Och säga vad man vill om den bistre Kemål, en originell
diktator var han likväl på det viset, att han aldrig förlorade det
demokratiska målet ur sikte. Redan så tidigt som 1930 gjorde han ett försök
att luckra upp marken för demokratin, då han tillät bildandet av ett
oppositionsparti, det oavhängiga republikanska partiet. Valstriden blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
